Att prata om döden och vara ledsna tillsammans

Om terapi med små barn som förlorat en närstående

Intervju med Anna Norlén, leg. psykolog och leg. psykoterapeut samt verksamhetschef och rektor för Ericastiftelsen.

Hur kan situationen se ut för ett barn som nyligen förlorat en förälder eller annan närstående?

– Det kan vara kaotiskt och förvirrande för barnet. Väldigt ofta finns det personer runt barnet, överlevande förälder eller andra, som är väldigt ledsna och påverkade av det som hänt. Kanske är den förälder eller närstående som blir kvar så drabbad av chock och sorg att den inte är i skick att söka hjälp för barnet. Ofta är det någon annan person i nätverket, kanske en mor- eller farförälder, som inser att barnet behöver hjälp och kontaktar vården.

När du får kontakt med en familj med ett litet barn som förlorat en närstående, vad är det första du gör?

– Det är ofta en bra start att ta reda på mer om barnets situation genom att först träffa de vuxna som är närmast barnet utan att barnet är med. Då försöker jag få en bild av hur de vuxna mår, men också om vilka orossignaler som de uppfattat från barnet. Som alltid är det viktigt att lyssna in vad personerna själva upplever att de behöver hjälp med.

Vilka tecken på oro är vanliga hos små barn?

– De har ofta svårt att uttrycka sin oro och smärta verbalt. I stället kan reaktionerna ta sig i uttryck som dålig sömn, dålig aptit och svårigheter att komma till ro. Kanske blir det bråk när barnet ska leka med andra barn.

Vad undrar föräldrar och närstående över när du träffar dem?

– Väldigt ofta kommer både det första samtalet och stora delar av behandlingen att kretsa kring hur man pratar med ett litet barn om den närstående som dött. Vilka ord ska man använda? Hur kan man beskriva döden? Hur mycket är det lämpligt att berätta för barnet?

Varför tycker du att det är viktigt att prata med barnet?

– För att även små barn har ett behov av att förstå vad som hänt. Som närstående vuxen känner man ofta ett starkt behov av att skydda barnet från allt det jobbiga och svåra. Omsorgen om barnet kan leda till att man inte säger någonting. Men barnet behöver någon som tar emot dess frågor och reaktioner. Annars kan det uppstå förvirring. Barnet kan undra vart mamma eller pappa tagit vägen. Barnet kan undra om det är fler personer som ska försvinna. Risken är att barnet blir ensamt med jobbiga funderingar och känner sig kanske otryggt.

Vad säger du till närstående som inte kunnat prata med sina barn?

– Att det är svårt att veta hur man ska göra, och att det är väldigt förståeligt och i grunden sunt att vilja skydda barnet. Det gäller att avlasta dem från skulden, som många känner, över att inte kunna prata med sina barn. Nästa steg är att faktiskt komma igång och prata med barnet.

Vad är målet med att ha behandling med små barn om förlust och död?

– Förlusten av en närstående kommer vara något som barnet har med sig resten av sitt liv, som barnet kommer att behöva återkomma till och förstå i omgångar. Förhoppningsvis kan vi under behandlingen hitta en gemensam grund för att barnet och den vuxne ska kunna prata med varandra om vad som hänt. Att de tillsammans, under men inte minst efter behandlingen, kan hjälpa varandra att göra vad som hänt begripligt och dela alla möjliga känslor som förlusten skapar.

Hur går behandlingen med barnet till?

– Mitt förslag är ofta att närstående och barn och jag träffas tillsammans. Jag resonerar på förhand med den vuxne om hur vi ska prata med barnet. Ibland finns det en tanke om det hos den närstående, ibland inte. Många upplever det som en avlastning att jag håller i samtalet när barnet är med. Jag beskriver för den vuxna hur jag tror att första samtalet kan bli. Att det är vanligt att den vuxna blir ledsen. Att det inte gör någonting om man blir ledsen och gråter. Barnet ska kunna känna att det inte är farligt att vara ledsen utan att det finns en mening med varför vi är ledsna.

Hur pratar du om döden med barnet?

– I början är det viktigt att reda ut vad som faktiskt har hänt. Kanske inleda med att till exempel säga: Din mormor har berättat för mig om att din mamma är död. Oftast vet barnet en del om vad som hänt. Men vad innebär det att någon är död? Jag brukar fråga barnet om vad den tror att döden är. Vad gör man när man är död?

Vet små barn vad döden innebär?

– Det är inte säkert. Då kan man behöva prata om det. Kanske ta hjälp av pekböcker, med djur eller sagofigurer som är döda. Prata om att den som är död inte kan leka, inte kan andas, och aldrig kommer att göra det mer.

Hur reagerar barn på att prata om döden?

– Det kan vara ganska odramatiskt och inte så laddat som vi vuxna kanske tror. Små barn är ofta nyfikna och förundrade inför döden och ställer frågor. Varför har den döda blommor på sig? Varför är ögonen stängda? Är man hungrig när man är död? Men barnet kan också bli oroligt. Kanske barnet slutar lyssna på sagan man läser eller blir på dåligt humör. Då kan det vara läge att backa lite grann och ta en paus. Barnet ska inte känna sig tvingad att prata och vara med. Min uppgift är att hitta ett tempo som är möjligt både för barnet och den vuxne.

Synen på döden är ju också en kulturell eller religiös fråga. Hur påverkar det behandlingen?

– Min inställning är att jag som psykolog behöver vara öppen för familjens syn på döden. Det är en viktig sak att prata om inför att behandlingen startar, vad familjen faktiskt tror om döden och om vad som händer efter döden. Sitter mamma i himlen eller på en stjärna? Alla modeller kan vara bra och användbara.

Hur pratar du om saknad?

– Vi pratar om att man längtar. Att det är tomt. Och vi kan resonera om att personen man saknar är död och aldrig kommer tillbaka, men att det kanske går att ha kontakt ändå, genom att tänka på och prata med personen. Ibland använder jag berättelsen boken ”The Invisible String” som handlar om osynliga band mellan människor. Den berättar om en slags magisk kontakt som ger ett slags hopp.

Hur pratar du om dödsorsaken?

– Behovet är ofta större om döden skett plötsligt och oförberett, till exempel genom en olycka eller självmord. Det är viktigt att försöka göra det begripligt för barnet genom att beskriva något om hur det gick till. Pappa körde omkull med motorcykeln, hjärtat slutade slå, eller att han var så ledsen att han tänkte att det var bättre om han inte fanns, att han blev sjuk i tanken. Detaljer kan behöva tas i steg, några i taget. När det som hände blir mer begripligt avlastar man barnet från skuld som det annars är lätt för barnet att ta på sig.

Hur lång är behandlingen?

– Oftast handlar det om att ses under en termin, cirka tio till tolv gånger. Men det beror på hur barnet och den vuxna mår. Ibland räcker det med några få gånger. Om den vuxna mår väldigt dåligt och behöver ytterligare hjälp för egen del så förmedlar vi kontakt med vuxenpsykiatrin.

Hur märker man att behandlingen har hjälpt?

– Ibland genom att barnet blir lugnare och sover och äter bättre, leker och får bättre humör.

Hur avslutar du behandlingen?

– Eftersom barnet inte fick ha något inflytande alls över den närståendes död är det extra viktigt att barnet känner att den får vara med och bestämma hur vi ska avsluta. Vi förbereder avslutningen noggrant, och kanske har någon ritual i form av en liten fest eller fika tillsammans.

Några avslutande ord här och nu?

– Jag tror att det är mycket farligare att låta bli att prata om det svåra än att försöka. Om det blir tabu att prata om den närstående som dött, så kan det påverka barnets välmående. Jag har träffat många vuxna som burit med sig känslan av skuld genom hela livet efter att ha förlorat någon närstående under barndomen.

Text: Dan Håfström