Vem är Catarina Furmark?

Catarina Furmark är legitimerad psykolog och doktorand vid Karolinska Institutet, institutionen för kvinnors och barns hälsa. Hon arbetar kliniskt inom barn- och ungdomspsykiatrin i Luleå och har lång erfarenhet av att handleda och undervisa inom BUP och socialtjänst runt om i landet.

Hennes specialområden är utvecklingspsykologi, tidig känslomässig utveckling, anknytning och föräldra-barn-samspel. Catarina är certifierad i flera bedömningsmetoder, däribland DC:0–5, och är medlem i Zero to Three:s internationella nätverk av kliniker och forskare som använder och utbildar i systemet.

Catarina är lärare vid vår uppdragsutbildning i DC:0-5 och svarar nedan på frågor om vad DC:0-5 är.

Vad är DC:0–5 och varför behövs det som diagnossystem för barn 0–6 år?

”Intresset för späda och små barns psykiska hälsa har vuxit fram successivt under de senaste cirka 50–60 åren. Forskare som Robert Emde, Daniel Stern och Colwyn Trevarthen var centrala i denna utveckling under 1960- och 1970-talen. Då började både forskare och kliniker uppmärksamma att även mycket små barn har ett rikt emotionellt och relationellt liv och även kan utveckla psykiska svårigheter.

Man började förstå hur spädbarnet redan från början är aktivt i det sociala samspelet, kan visa vad han eller hon känner genom sitt beteende och hur relationer och känsloreglering utvecklas i det allra tidigaste samspelet mellan barnet och omsorgspersonen.

Trots denna kunskapsutveckling saknades länge ett diagnostiskt system som var specifikt anpassat till spädbarn och små barn. De etablerade systemen, som DSM-5 och ICD, utvecklades huvudsakligen utifrån forskning på äldre barn och vuxna och fångade därför inte alltid de sätt på vilka psykisk ohälsa kan uttryckas under de första levnadsåren. Det var mot denna bakgrund som klassifikationssystemet DC:0–3 utvecklades.

Den första versionen publicerades 1994 av organisationen Zero to Three, och Robert Emde var central för arbetet.

Syftet var att skapa ett diagnostiskt ramverk som bättre speglade små barns utvecklingsnivå, relationella sammanhang och de specifika sätt som psykiska svårigheter kan ta sig uttryck på i tidig barndom. Sedan har diagnos-systemet reviderats i takt med forskningsutvecklingen.

Den reviderade versionen DC:0–3R publicerades 2005, med förtydliganden och förbättrade diagnostiska kriterier och manualen översattes till svenska. Den nuvarande versionen, DC:0–5, publicerades 2016 och utvidgades till att omfatta barn upp till sex års ålder.

DC-klassifikationen som diagnostiskt system har funnits i ungefär 30 år. DC:0–5 representerar därför både en fortsättning på och en konkret tillämpning av flera decennier av forskning om tidig utveckling, relationer och psykisk hälsa i de första levnadsåren.

Traditionella diagnossystem som DSM och ICD har i stor utsträckning utvecklats utifrån forskning på äldre barn och vuxna. Små barn uttrycker dock psykisk ohälsa på andra sätt. Svårigheter kan visa sig i reglering av sömn och känslor, i relationen till omsorgspersoner eller i barnets utvecklingsmönster. DC:0–5 hjälper kliniker att förstå barnets uttryck på ett mer utvecklingsanpassat och nyanserat sätt.

En viktig styrka i systemet är att barnet inte ses isolerat från sitt sammanhang. DC:0–5 använder fem diagnostiska axlar som tillsammans ger mer nyanserad bild av barnets situation. Förutom kliniska störningar uppmärksammas även relationella mönster, medicinska faktorer, psykosociala belastningar som påverkar barnet och i familjen samt barnets utvecklingsnivå. På så sätt blir bedömningen bredare och mer utvecklingsmässigt anpassad.”

Hur påverkar ett utvecklingsanpassat diagnossystem möjligheten att sätta in rätt insats i tid?

”När bedömningar görs med ett utvecklingsperspektiv kan det också bli lite lättare att skilja mellan olika utvecklingsfaser barnet går igenom, variationer på förväntad utveckling och vad som är tecken på mer varaktiga svårigheter. Det har stor betydelse för möjligheten att sätta in rätt stöd i tid.

När vi använder ett system som är anpassat till små barns utveckling blir det lättare att se när något faktiskt är ett tecken på svårigheter och inte bara ett mindre avsteg från en förväntad utveckling – eller faktiskt ett utvecklingssteg.

Det kan göra stor skillnad. Om vi kan identifiera riskmönster tidigt – till exempel svårigheter med reglering, oro eller problem i samspelet mellan barn och förälder – kan vi också sätta in stöd tidigare. Tidiga insatser har ofta stor betydelse för hur barnets fortsatta utveckling kommer att se ut.”

Hur kan användningen av DC:0–5 bidra till att små barn blir förstådda mer träffsäkert?

”En av de saker jag uppskattar mest med DC:0–5 är att systemet inte bara tittar på barnet isolerat, utan på barnet i sitt sammanhang. Det handlar om relationer, utvecklingsnivå, familjesituation och olika belastningsfaktorer.

DC:0-5 utgår också ifrån att barnet och familjen faktiskt ska uppleva en funktionsnedsättning på grund av barnets eller familjens svårigheter. Det ska orsaka besvär, hindra barnet eller familjen från att delta i åldersadekvata aktiviteter och utgöra ett hinder för barnets fortsatta utveckling.

Små barn kan inte alltid uttrycka vad de känner eller upplever med ord. Deras svårigheter visar sig ofta i beteende, kroppsliga reaktioner eller i samspelet med omsorgspersoner. DC:0–5 hjälper oss som kliniker att sätta ord på det och att förstå vad som kan ligga bakom.”

Kan du ge exempel på hur en DC:0–5-bedömning kan förändra ett barns behandlingsupplägg?

”I kliniskt arbete kan en DC:0–5-bedömning ibland förändra hur man förstår ett barns svårigheter och därmed också hur behandlingen utformas. Ett barn som uppvisar stark oro, sömnsvårigheter och återkommande utbrott kan till exempel först uppfattas som att ha ett beteendeproblem.

En mer utvecklings- och relationsinriktad bedömning kan däremot visa att svårigheterna främst uppstår i samspelet mellan barnet och en omsorgsperson, eller att de hänger samman med en belastande start i livet, exempelvis efter medicinska komplikationer kring födelsen. I sådana fall kan behandlingsfokus förskjutas mot relationella interventioner där man arbetar med samspelet mellan barn och förälder. Eller vice versa, det som initialt kan uppfattas som relationella svårigheter, visar sig vid närmare undersökning vara ett beteende som barnet uppvisar i flera situationer, med flera omsorgspersoner, och insatser kan ges utifrån det scenariot istället. Genom att vi gör en multi-axial bedömning, får vi en mycket mer komplett bild av barnets svårigheter, än om vi gör en smalare utredning eller bedömning.”

På vilket sätt skiljer sig DC:0–5 från mer kända system som DSM-5 eller ICD?

”Den stora skillnaden är att DC:0–5 är utvecklat specifikt för de första levnadsåren och bygger mycket tydligt på ett utvecklings- och relationsperspektiv. Symtom inom diagnoser som ADHD eller PTSD, depression med flera är annorlunda för en ett-åring, en tre-åring, en nästan sex-åring, eller en tonåring.

DC:0-5-systemet använder också flera olika axlar som tillsammans ger en bred bild av barnets situation – inte bara symtom, utan också relationer, utvecklingsnivå och psykosociala faktorer. DSM och ICD används fortfarande för formella diagnoser i många vårdsystem, men DC:0–5 är basen när vi arbetar med de allra yngsta barnen, och så använder vi oss av så kallade crosswalks till de andra systemen när vi anger diagnoskoder.”

Varför är det viktigt för yrkesverksamma att lära sig DC:0–5 idag?

”Kunskap om DC:0–5 är avgörande för yrkesverksamma som möter små barn och deras familjer. Det gäller till exempel psykologer, psykoterapeuter, personal inom barnpsykiatri och barnhälsovård, men också yrkesgrupper inom socialtjänst, habilitering och andra tidiga stödinsatser. Eftersom små barns utveckling påverkas av många olika faktorer är det ofta värdefullt när flera professioner delar ett gemensamt språk för att beskriva och förstå barns svårigheter.

DC:0–5 ger ett gemensamt språk och en struktur som kan hjälpa professionella att förstå, bedöma och kommunicera kring små barns psykiska hälsa både lokalt, nationellt och även internationellt.”

För vilka professioner är denna utbildning mest relevant?

”Utbildningen är relevant för många olika professioner som möter små barn och deras familjer. Till exempel:

  • psykologer och psykoterapeuter
  • personal inom barnpsykiatri
  • personal inom barnhälsovård
  • socialtjänst
  • habilitering
  • specialpedagoger, logopeder och arbetsterapeuter”

Vad är centrala komponenter i utbildningen?

”Utbildningen brukar innehålla flera delar. Dels en genomgång av själva klassifikationssystemet och de olika diagnostiska kategorierna, men vi lägger också mycket fokus på en fördjupning i utvecklingspsykologi och särskild tyngdpunkt på relationella perspektiv.

Kliniska fall och praktiska exempel spelar en viktig roll i utbildningen, eftersom mycket av förståelsen utvecklas i diskussion kring konkreta situationer från klinisk verksamhet.

En annan viktig del är hur DC:0–5 kan användas i praktiken i olika verksamheter.”

Vad har du sett för långsiktiga effekter hos deltagare som använder DC:0–5 i sitt arbete?

”Många kliniker som går utbildningen har redan en gedigen erfarenhet av att arbeta med späda och små barn, och har kanske redan börjat använda DC:0-5 utan att ha gått en formell utbildning. De brukar uppleva en ökad känsla av kompetens och att de kan göra mer kompletta bedömningar än tidigare.

Nyutbildade professionella som börjar använda DC:0–5 beskriver att deras sätt att förstå små barns svårigheter förändras och de upplever större säkerhet i att göra bedömningar baserad på ökad kunskap och träning.

Många säger att fokus flyttas från att enbart se symtom hos barnet till att i större utsträckning uppmärksamma samspelet mellan barn, förälder och omgivning. Det bidrar till mer nyanserade bedömningar och ibland också till mer träffsäkra behandlingsinsatser.”

På vilka sätt kan kompetens i DC:0–5 bidra till att utveckla hela verksamheter?

”När flera medarbetare i en verksamhet använder DC:0–5 kan det bidra till ett mer gemensamt arbetssätt både vad gäller bedömning och behandlingsplanering. Det kan också stärka samarbetet mellan olika professioner och bidra till mer strukturerade bedömningar och behandlingsplaner.

I vissa verksamheter har DC:0–5 också bidragit till att stärka fokus mer generellt på tidiga och relationsbaserade insatser, att späd- och småbarnsteam kan etableras, riktlinjer skapas och satsning på kompetenshöjning för flera medarbetare.”

Ser du att DC:0–5 blir mer etablerat internationellt?

”DC:0–5 är översatt till många olika språk och används idag i många länder inom både klinisk verksamhet och forskning. Internationellt sett ökar intresset för utvecklingsanpassade diagnos-modeller, och DC:0-5 erbjuder just detta.

För svenska kliniska miljöer innebär det nya möjligheter till kunskapsutbyte och till att utveckla arbetet med de yngsta barnen och deras familjer inom ett växande internationellt fält. Att jag är medlem i Zero to Three:s internationella grupp av kliniker och forskare som använder och utbildar i DC:0-5 gör också att vi har en direkt kanal att återkoppla våra erfarenheter från Sverige och de nordiska länderna och även få direkt information från Zero to Three.”