Barns krisreaktioner efter svåra upplevelser – när ska man söka hjälp?

När barn och unga har varit med om exempelvis våld, en olycka, en plötslig förlust eller en annan skrämmande händelse reagerar de ofta starkt. Och för många vuxna runtomkring är det svårt att veta vad som är en normal krisreaktion och när det är dags att söka hjälp.

Det kan börja i en förändring som är svår att sätta fingret på. Ett barn vill plötsligt inte somna själv. En tonåring stänger dörren om sig och säger att allt är bra, fast något känns annorlunda. Ett skolbarn vill inte längre gå till träningen.

Agneta Thorén är psykolog, barn- och ungdomspsykoterapeut och forskare på Ericastiftelsen. Malin Kan är överläkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri och psykoterapeut. I sin vardag möter de barn och familjer som försöker hitta tillbaka till trygghet efter svåra upplevelser. Genom behandling och forskning arbetar de med att öka förståelsen för barns och ungas krisreaktioner.

– En viktig utgångspunkt är att starka reaktioner i början oftast är just normala reaktioner på något onormalt, berättar Agneta. – Många föräldrar blir osäkra och börjar ifrågasätta sina egna reaktioner. Gör jag tillräckligt? Frågar jag för mycket? Borde jag söka hjälp redan nu?

Malin fyller i:

– Det är lätt att tänka att barnet är på väg att utveckla allvarlig psykisk ohälsa bara för att reaktionerna är starka. Men många av de symptom vi ser den första tiden är egentligen uttryck för att barnet försöker förstå och hantera det som hänt.

Krisreaktionerna kan se väldigt olika ut och de kommer sällan linjärt. Ett barn kan skratta och leka ena stunden för att nästa stund bli ledset, argt eller rädd.

– Det är viktigt att förstå att lek inte betyder att barnet har ”glömt”. Tvärtom kan leken vara ett sätt att bearbeta sådant som är svårt att uttrycka med ord, säger Agneta.

Små barn och tonåringar reagerar olika

Hur en krisreaktion ser ut beror på barnets ålder och utvecklingsnivå.

De yngsta barnen saknar ofta språk för vad de upplevt. I stället visar de med kroppen och beteendet att något är fel. De kan bli mer oroliga, svårare att trösta eller backa i utvecklingen.

– Ju yngre barnet är, desto mer behöver det låna trygghet från sina omsorgspersoner. Små barn reglerar sig inte själva utan är beroende av närvarande vuxna för att hitta lugn igen, berättar Agneta.

Även äldre barn kan ha svårt att sätta ord på skrämmande erfarenheter. Hos skolbarn märks krisreaktioner ofta i vardagen. Koncentrationen påverkas, skolarbetet blir tyngre och lusten att träffa kompisar eller göra vanliga aktiviteter kan försvinna.

– Vi möter många barn som beskrivs som omotiverade eller arga, när det egentligen handlar om att hela deras inre system är upptaget av att hantera stress och rädsla, fortsätter Agneta.

Tonåringar reagerar ofta mer likt vuxna, men deras signaler kan vara svårare att tolka. De kan dra sig undan, bli mer konfliktfyllda eller få återkommande minnesbilder av det som hänt.

En balansgång mellan att driva på och att backa

När ett barn mår dåligt efter en svår händelse är det lätt att känna att man måste hitta rätt ord eller göra exakt rätt saker. Men enligt Agneta handlar det mer om närvaro än perfektion. Att våga visa att det går att prata om det som hänt utan att pressa fram samtal.

– En del vuxna blir väldigt frågande och pådrivande, medan andra börjar undvika ämnet helt för att de är rädda att väcka jobbiga känslor. Ofta behöver man hitta något mitt emellan. Det kan handla om små samtalsöppningar:

• ”Jag märker att du inte verkar må riktigt som vanligt.”
• ”Jag har läst att barn kan reagera starkt efter svåra saker.”
• ”Vill du att vi pratar lite, eller ska vi ta en promenad?”

– Barn behöver känna att ämnet inte är förbjudet. Samtidigt måste de få behålla sin integritet och sitt tempo för att kunna återhämta sig, menar Agneta.

Hon beskriver hur barn ofta behöver hjälp att stegvis hitta tillbaka till en känsla av trygghet i kroppen och i relationen till andra människor.

– När stressystemet har varit aktiverat länge blir barnet lätt kvar i ett läge av beredskap. Då behöver vuxna hjälpa barnet att få pauser från det svåra. Att leka, gå ut, skratta, äta tillsammans eller bara vara nära kan vara väldigt läkande.

Malin lyfter också fram vikten av att vara uppmärksam på skuld:

– Många barn bär på tankar om att det som hänt är deras fel, även när det inte är logiskt. Om ingen hjälper barnet att sätta ord på de känslorna kan skulden bli tärande över tid.

När är det dags att söka hjälp?

För många barn och unga klingar reaktionerna gradvis av när tiden går, förutsatt att det finns trygga vuxna runt omkring. Men ibland fastnar barnet i stressen och behöver mer stöd.

Det kan handla om att hen:

• fortsätter ha stora sömnsvårigheter
• slutar leka eller drar sig undan helt
• inte fungerar i skolan eller vardagen
• utvecklar stark oro, nedstämdhet eller självdestruktiva beteenden

– Om symptomen håller i sig under flera månader och barnet inte verkar återhämta sig, då behöver man ta det på allvar, säger Malin och lyfter samtidigt en annan aspekt:

– Ibland märker vi också att föräldern själv är helt utmattad eller så påverkad av det som hänt att det blir svårt att hjälpa barnet. Då behöver även den vuxna hjälp och stöd. Det går att få via vårdcentral, elevhälsa, barn- och ungdomspsykiatri eller socialtjänst. Ibland kan också andra trygga vuxna runt barnet bli viktiga delar av återhämtningen.

Behandling som hjälper barnet att förstå och bearbeta

Ericastiftelsens behandlingsmetoder bygger på både forskning och lång klinisk erfarenhet.

– Evidensbaserad behandling innebär att vi använder arbetssätt som vi vet fungerar, samtidigt som vi anpassar dem efter det enskilda barnet, berättar Agneta Thorén.

För yngre barn sker behandlingen ofta tillsammans med en omsorgsperson och innehåller mycket lek, samspel och gemensamt meningsskapande. Oavsett ålder och behandlingsform är alla traumafokuserade terapier uppbyggda kring gemensamma behandlingsmoduler, där barnet steg för steg får hjälp att förstå, sortera och bearbeta det som hänt.

Både Agneta Thorén och Malin Kan framhåller hur de yngsta barnen fortfarande är en grupp som ofta hamnar i skymundan, både i vården och i politiken. Små barn får generellt alldeles för lite stöd efter trauma och svåra livshändelser. På Ericastiftelsen pågår därför ett aktivt arbete med både behandling, metodutveckling och kunskapsspridning kring små barns psykiska hälsa.

– Barn under sex år har länge varit lågt prioriterade trots att vi vet hur starkt tidiga erfarenheter påverkar de första årens viktiga utveckling i ett barns liv. Det vill vi förändra, avslutar Malin.