Anna Norlén fil. dr. efter lyckad disputation

”Behandlingen behöver vara lekfull, även om det är smärtsamma saker vi talar om.”

Ericastiftelsens rektor och verksamhetschef, Anna Norlén, disputerade under förmiddagen fredagen den 23 maj med en avhandling om en särskild traumabehandling för små barn. Hon menar att det i Sverige idag nästan inte finns någon behandling att tillgå för denna grupp barn, men med avhandlingen och dess resultat hoppas hon att detta ska förändras.

Du har skrivit en avhandling om traumabehandlingsmetoden Child-Parent Psychotherapy (CPP), som riktar sig till barn mellan 0 och 6 år. Vad fick dig att välja det ämnet?

– Det började med en nationell kartläggning i Sverige kring vilka behandlingsmetoder som finns för våldsutsatta barn. Den visade att vissa behandlingar existerar, men att deras effekter inte var tillräckligt bra. Socialstyrelsen gav därför Karlstads universitet i uppdrag att göra en jämförbarhetsstudie mellan olika behandlingar för att se vilka som gav effekt. En av dem var CPP, vilket i sin tur väckte en önskan om att undersöka behandlingen ytterligare, och då i en svensk kontext där jag fick chansen att delta som doktorand. CPP kommer ursprungligen från USA, men nya metoder behöver prövas här och på en större grupp barn.

Hur skiljer sig CPP från andra traumabehandlingar för barn, och fungerar den?

– Den största skillnaden mellan CPP och andra traumabehandlingar är att den arbetar både med barnet och med föräldern, eller en annan trygg vuxen, tillsammans i samspel. Metoden har visat sig vara effektiv även för barn i familjehem, där en familjehemsförälder deltar i behandlingen. Det är viktigt att lyfta fram, eftersom många familjehemsplacerade barn inte får några andra insatser än själva placeringen.

Och ja, metoden fungerar. CPP innebär att terapeuten, tillsammans med barnet och föräldern, pratar och leker om det trauma som barnet – eller de två tillsammans – har upplevt. Det kan handla om att ha blivit utsatt för eller ha bevittnat våld eller drabbats av förlust av en viktig närstående. I behandlingen får barnet och föräldern hjälp att sätta ord på sina upplevelser och leka kring det som har hänt.

Vilken var den största utmaningen och den största glädjen du stötte på under arbetet med avhandlingen?

– Den största utmaningen var att vi ville genomföra studien naturalistiskt, alltså ute i klinisk verksamhet, för att verkligen se att metoden fungerar i svenska verksamheter. Att genomföra kliniska studier är en utmaning. Vi behövde sätta strukturen, och jag kan önska att vi hade haft mer resurser till det. På Ericastiftelsen behövde vi parallellt utbilda terapeuter i CPP, för att ha behandlare som kunde arbeta med barnen. Vi behövde helt enkelt lägga rälsen samtidigt som vi körde tåget.

Det bästa har, utan tvekan, varit att se att CPP fungerar! Jag visste ju från början att den fungerade i USA, men alla behandlingsmetoder kan inte importeras rakt av. CPP klarade det testet.

På vilket sätt tror du att din forskning kan ha konkret betydelse för behandlingen av små barn i Sverige?

– Först vill jag säga att CPP är en bra metod, men jag tror också att det är viktigt att vi kan erbjuda flera behandlingsalternativ för små barn som har varit utsatta för trauma eller har problem av andra skäl. Den stora utmaningen i Sverige är att det överhuvudtaget är svårt att få behandling för små barn med psykiska problem. Idag är det till och med oklart vem som har ansvaret för små barn som mår psykiskt dåligt – är det hälso- och sjukvården, eller är det socialtjänsten? Det behöver förtydligas. I Sverige är vi bra på preventiva insatser för små barn, men när traumat väl har skett saknar kommunerna och regionerna ofta effektiv behandling att erbjuda.

Men vi på Ericastiftelsen kommer nu att bedriva ett påverkansarbete utifrån CPP. Vi har en bra behandling att ge till små barn som har utsatts för trauma, och det behöver politiker i regioner och kommuner få veta. Jag menar att om vi ska kunna förebygga den våldsspiral vi ser i Sverige idag, räcker det inte att enbart fokusera på 12–13-åringar. Vi måste börja med förskolebarnen och involvera deras föräldrar. Och barn i familjehem måste få all hjälp som finns. Först då tror jag att vi på allvar kan förebygga antisocial utveckling, missbruk och kriminalitet.

Finns det något du hade velat utforska vidare, som du inte kunde inkludera i avhandlingen?

– Jag hade velat intervjua barnen om deras erfarenhet av att gå i behandling. Det är inte helt vanligt att göra det, men man kan faktiskt ställa samma frågor till barn som till vuxna i terapi – som till exempel hur det känns att komma till behandlingen, och om de upplever någon skillnad efteråt.

Barn kan absolut beskriva hur det är att gå i terapi, men de uttrycker sig på andra sätt än vuxna. Lek är ofta det viktigaste för dem, och därför är det avgörande att terapin känns rolig. Den måste vara lekfull, även om det är smärtsamma saker vi talar om.