UG:s Jakten fångar förövarna – vem fångar upp de utsatta barnen?

Utsatta barn förtjänar mer än att förövaren grips – de förtjänar också behandling som läker.

SVT:s serie Jakten som visar polisens arbete med att stoppa förövare av digitala och verkliga sexuella övergrepp på barn väcker stort intresse. Med rätta, eftersom serien är välgjord och skildrar både förövarna och försöken att stoppa dem på ett sätt som sällan visas så ingående och detaljerat.  

För de flesta är det ohyggligt omskakade att få en inblick i förövarnas tillvägagångssätt, deras nätverk och samarbete och totala avsaknad av medmänsklighet inför barnen de utnyttjar och ser som verktyg för att iscensätta och nå dit de vill. Jag tycker det är bra att förövarna synliggörs och att tittarna får se att de i de flesta fallen också är ”vanliga män” som finns där barn finns. De jobbar med barn i skolor och föreningar, de har egna barn och familjer och bor i vanliga bostadsområden.  

Det är också väldigt bra att de mycket skickliga och hängivna polisernas och utredarnas arbete skildras i serien. Deras jobb är ovärderligt och professionellt men skulle kunna bedrivas än mer effektivt med högre prioritering och större lyhördhet hos lagstiftare och beslutsfattare för vad som behöver förändras för att underlätta arbetet.

När polisen ingripit – vad händer sedan?

För de utsatta barnen är polisens ingripande ofta det första steget mot att få skydd och kanske hjälp med konsekvenserna av övergreppen. Ja, jag skriver kanske. För tyvärr är det så att det som många tror är helt självklart för sexuellt utsatta barn inte är det. Att som utsatt barn få den hjälp och behandling som i många fall behövs i form av specialiserad psykoterapi är osäkert. Att det ser ut så beror på flera saker. Kunskap om konsekvenserna av sexuella övergrepp och effektiva terapimetoder för att behandla dem har utvecklats betydligt på senare år men spridningen av kunskaperna är fortfarande begränsad.  

Tillgängligheten till behandling är mycket orättvist fördelad i vårt land. I många regioner är ett krav för att få traumabehandling efter övergrepp att symptomen utvecklats så att de fyller kraven på PTSD-diagnos. Trots att vi vet att kanske inte ens en fjärdedel av utsatta barn kommer att få den typen av problem, medan långt fler kommer att utveckla annan både komplex och svår problematik som depression, ångest, suicid- och självskadebeteende, ätstörning, koncentrations- och inlärningsproblem liksom sociala svårigheter.  

De allra yngsta offren faller utanför

Precis som det nämns i Jakten är också många offer för sexuella övergrepp barn i förskoleåldern och effektiva behandlingsmetoder för utsatta i den åldern är både färre och än sämre spridda. Ytterligare ett hinder för de yngsta offren att få behandling har att göra med att barn under sex år inte alltid ses som patienter i specialistvård/BUP. Många regioner följer dessutom riktlinjer som innebär att endast en metod för behandling, KBT, ska användas.

Det leder till att små barn, omogna barn eller barn som behöver och vill uttrycka sig och medverka i behandling på andra sätt än verbalt inte erbjuds de effektiva insatser som faktiskt finns. Barn utsatta för sexuella övergrepp är osynliggjorda och lämnas alltför ofta utan tillgång till psykoterapeutisk behandling som – om den erbjuds – har goda chanser att läka psykiska skador och bidra till att barn utvecklas väl och kan börja leka, lära och få ett bra liv.  

Därför tycker jag att slutorden i Jakten är det viktigaste som sägs i serien: Varför pratar vi inte om sexuella övergrepp mot barn som ett omfattande samhällsproblem, precis som gängkriminalitet? När vi gör det ska vi inte bara belysa hur utsatthet ser ut, hindren i arbetet med att fånga och straffa förövarna utan också hur hjälp och behandling till offren – de utsatta barnen – måste prioriteras, spridas och utvecklas. Bara då tar vi problemet med sexuella övergrepp mot barn på allvar.  

Anna Norlén
Verksamhetschef och rektor
Ericastiftelsen