Våldets påverkan på barns hjärnor är så starkt

Ann Lasses har i över fyrtio år arbetat inom socialtjänsten. Hon har sett utvecklingen från 1980-talets lägenhetsbråk till dagens gängkriminalitet. Här berättar hon om vad det innebär för barn att leva i våldets skugga – och vilken roll Ericastiftelsens våldsmottagning har spelat för hennes arbete i Stockholms stadsdelen Enskede–Årsta–Vantör.

Vad väckte ditt engagemang för våldsutsatta barn och unga?
– Jag har alltid varit intresserad av barns rättigheter och mänskliga relationer. Varför klarar sig vissa barn trots svåra uppväxtvillkor medan andra inte gör det? Hur kan samhället skydda och hjälpa människor? Människan är komplex, men alltid intressant. I dag är jag 66 och har aldrig ångrat mitt yrkesval.

Så varför tror du att vissa barn klarar sig bättre än andra?
– Det handlar både om medfödda förutsättningar och om den första tiden i familjen. Forskning visar att barn som bemöts med värme och nyfikenhet mer sällan utvecklar ett beteende som bryter mot regler och sociala normer, än de som möts med misstänksamhet. Det spelar helt enkelt stor roll hur vi bemöter varandra.

Ericastiftelsen startade sin våldsmottagning i februari i år. Hur började er stadsdel samarbetet med Ericastiftelsens våldsmottagning?
– Jag kände till stiftelsen och dess goda rykte kring traumamedveten omsorg. När våldsmottagningen startade såg jag att de verkligen förstod behoven i utsatta områden. Familjerna vi möter lever ofta med arbetslöshet, fattigdom och våld. Jag gick på informationsmöten och tog sedan kontakt för konsultationer. Det träffade mig helt rätt. Deras arbetssätt gav mig hopp!

I vilka ärenden sökte du stöd?
– Framför allt i fall där barn lever med risk för dödligt våld i familjen men föräldrarna ändå fortsätter tillsammans. Barnen behöver en fristad utanför hemmet. Ibland har Ericastiftelsen hjälpt mig att formulera underlag till andra myndigheter så att familjerna får rätt stöd. Jag vet också flera fall där barn nekats hjälp av BUP för att de inte ansetts ha tillräckligt stora behov av hjälp. Då har men där Ericastiftelsen kunnat träda in.

Vilka ungdomar förmedlar du dit för behandling?
– Ofta unga som just bryter mot sociala normer och beteenden – till exempel de som hamnat i kriminalitet eller destruktiva mönster – eller de som inte fått hjälp via BUP men som fungerar bättre i Ericastiftelsens mindre och nära behandling. Våldet är en gemensam faktor för ungdomarnas uppväxt. Jag och mina kollegor har också hänvisat ungdomar i stödboenden eller träningslägenheter, unga på väg in i vuxenlivet som behöver hjälp att lämna våldet bakom sig. Ericastiftelsens våldsmottagning är en extra kunskapsbas för oss, och jag har aldrig hört någon vara missnöjd med stödet där.

Hur har barns berättelser påverkat dig?
– Jag har mött barn som frågat: ”Vilket skyddat boende växte du upp på?” eller sagt: ”Alla pappor slår väl mammor?” Barn som bevittnat våld får aldrig ro. De spelar upp våldet inom sig hela tiden, bilder av blod, skräck och behovet av att gömma sig. Våldets påverkan på framför allt små barns hjärnor är så starkt att de blir fängslade i sin egen kropp. Men jag har också sett barn som efter några månaders behandling kunnat bli fria från dessa bilder. Det finns hjälp.

Vad skulle du vilja förändra?
– Jag önskar att vi som samhälle förstod den starka kopplingen mellan fattigdom och våld. Många barn som lever i fattigdom säger att framtiden inte är för dem. Fattigdom är svår att bryta och går ofta i arv. Fattigdom är faktiskt ännu svårare att ta sig ur än exempelvis missbruk. Att hela tiden leva på gränsen kan leda till maktlöshet och utanförskap, vilket i sin tur begränsar möjligheterna till utbildning och arbete.

Vad har samarbetet med Ericastiftelsen lärt dig?
– De har metoder som vi i socialtjänsten kan inspireras av, inte minst Child-Parent Psychotherapy – en behandling för små barn som utsatts för trauma.

Vilka trender har du sett under dina fyrtio år?
– På 1980-talet sågs våld mer som en familjeangelägenhet, man talade om ”lägenhetsbråk”. Idag finns större kunskap om mäns våld mot kvinnor och om vikten av att inte fostra barn med våld. Men vi behöver bli bättre på att gradera våld och förstå att de mest utsatta sällan berättar om våld. De kan leva utan bostadskontrakt eller vistas i Sverige illegalt. Jag vill att fler ska förstå hur intimt fattigdom och våld hänger ihop.

– Trots allt mörker har jag aldrig ångrat mitt yrkesval. Det finns så mycket kraft i många familjer trots att de måste bemästra stora svårigheter. Socialarbetarnerven finns i mig och det ger mig sådan glädje att stötta dessa familjer.