Varför vuxna missar barn som lever med våld

Barn som lever med våld kan reagera på många olika sätt och signalerna är sällan entydiga. Därför kan det vara svårt för vuxna runt barnet att förstå vad de ser. Reaktioner på en våldsutsatt livssituation kan tolkas som beteendeproblem eller enbart som uttryck för individuella svårigheter, samtidigt som vissa barn blir tysta och nästan inte uppmärksammas alls.

Hur kan vuxenvärlden bli bättre på att förstå vad ett barns beteende kan uttrycka och upptäcka våldsutsatthet tidigare?

– Jag menar att vuxenvärlden behöver både kunskap och förutsättningar för att stanna upp och försöka begripa vad det handlar om. Att behålla den empatiska nyfikenheten inför vad ett barns utmanande beteende kan vara ett uttryck för, säger Anna Norlén, verksamhetschef och rektor vid Ericastiftelsen.

Vad händer med ett barn som lever med våld?

Att leva med våld kan innebära en långvarig stressbelastning för ett barn. Det gäller både barn som själva utsätts och barn som upplever våld mot en förälder, annan omsorgsperson eller syskon. Forskning visar att utsatthet för våld under barndomen kan påverka bland annat psykisk hälsa, kognitiv utveckling och skolfunktion. Men hur reaktionerna ser ut varierar.

– Våldsutsatthet hos barn kan visa sig på väldigt många olika sätt och inte sällan är reaktionerna ganska ospecifika. Gemensamt är att våldserfarenheter ofta innebär ökad stress, eftersom barnet är eller har varit utsatt för något som upplevts som skrämmande och hotfullt. Den stressen kan påverka allt från koncentration och känsloreglering till relationer och beteende, säger Viktor Wennlund, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och specialist i psykologisk behandling och psykoterapi vid Ericastiftelsen.

Varför misstolkas barnets signaler?

Viktor beskriver en vardaglig situation: ett barn reagerar mycket starkt på en högljudd miljö i klassrummet och blir argt. Den vuxne ser ilskan och blir upptagen av att få stopp på beteendet. Barnet får en tillsägelse. Men vad var det egentligen som hände? Varför blev barnet så argt? Var det något i situationen som väckte rädsla eller stark stress?

När ett barn visar väldigt starka känslor är det lätt att vi vuxna blir ”smittade” och själva blir stressade istället för att visa barnet värme, respekt och omtanke, menar Viktor.

– I sådana situationer riskerar vi att tappa vår nyfikenhet och vår förmåga att fundera över vad som kan finnas bakom beteendet. Vi vill snabbt hitta en förklaring, exempelvis att barnet saknar gränser, att det handlar om en diagnos eller något annat som gör beteendet mer begripligt för oss.

För ett par decennier sedan behövde kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar öka. I dag finns en större medvetenhet, men ibland riskerar fokus att hamna nästan uteslutande på individens förmågor och svårigheter.

– Jag tror att vi är mogna för ett både-och-perspektiv. När ett barn har problem behöver vi kunna hålla flera möjliga förklaringar igång samtidigt. Ofta är det flera saker som påverkar samtidigt och ett barn kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och samtidigt leva i en svår livssituation.

När och hur ska traumaperspektiv användas?

Att ha kunskap om trauma innebär inte att tolka varje stark reaktion som ett tecken på våldsutsatthet. Ett traumamedvetet bemötande börjar hos den vuxne själv, menar Viktor. Så när ett barn är starkt stressat behöver den vuxne kunna stå kvar utan att dras med i stressen.

– Det första kan vara att reglera sig själv så att man kan tänka klarare. Ibland behöver man ta ett djupt andetag, kanske be en kollega om hjälp eller helt enkelt säga: ”Vänta lite, jag behöver tänka en stund innan vi fortsätter.” Det viktigaste först är att lugna situationen och inte göra den mer upprörd.

Viktor menar att traumaperspektiv är bra att ha, men inga glasögon får bli skygglappar. Han betonar hur nuet kan hjälpa till för att förstå barnet:

– I en het situation kan en bättre tanke vara: ”Oj, nu hände det något som jag inte förstår. Vad hände precis? Vad sades? Hur upplevde barnet situationen?” Då kan vi stanna kvar i nyfikenheten i stället för att dra alltför snabba slutsatser. Frågor och samtal kring vad barnet eventuellt kan ha varit med om eller blivit utsatt för behöver vi ta under trygga och lugna omständigheter, säger Viktor.

Vad händer när vi inte ser hela barnet?

Att misstolka barnets signaler kan innebära att barnet inte får rätt hjälp och konsekvenserna kan vara allvarliga.

– Den allvarligaste risken är att vi missar ett pågående akut skyddsbehov. Men vi kan också missa ett barn och en familj som behöver stöd och behandling. Ju tidigare vi förstår vad barnet lever med, desto tidigare har vi möjlighet att sätta in rätt stöd, säger Anna.

För att upptäcka utsatthet lyfter Anna fram hur viktigt det är att vuxna finns nära barnen och att det finns tid att bygga relationer.

– Barns beteende är en nyckel till kommunikation. Om ett barn inte verkar må bra behöver någon vara nyfiken och följa upp. Det kräver stabila och närvarande vuxna i förskolan, skolan och på fritids, men också inom exempelvis idrotten.

På Ericastiftelsens Våldsmottagning har hon sett vad tålamod kan betyda.

– Ett barn eller ungdom kanske inte dyker upp på sin inbokade tid för behandling. Men vi fortsätter att höra av oss. Efter fyra eller fem försök kan vi få ett sms: ”Jag kan inte komma idag.” Och då blir vi glada, för nu har ju hen faktiskt börjat kommunicera med oss. Jag önskar mer av den uthålligheten från vuxenvärlden.

Vad krävs av samhället?

Anna betonar att det inte går att lägga hela ansvaret på den enskilda läraren, förskolepedagogen, socialsekreteraren eller behandlaren och det räcker inte att uppmana enskilda vuxna att vara mer uppmärksamma. Professionella som möter barn och unga behöver kunskap, tid, kollegor, kontinuitet och fungerande samverkan, något som inte alltid ryms i budgetar.

– När ekonomin är pressad i en verksamhet blir ofta resurserna och förutsättningarna för samverkan lidande. Men för de här barnen kan det vara just genom att vi lägger ihop våra olika bilder som vi börjar förstå vad som händer, säger Anna.

Hon efterlyser både ökad kompetens om våldsutsatthet och bättre kunskap om hur man samtalar med barn och unga om känsliga ämnen som exempelvis utsatthet, otrygghet eller att inte må bra psykiskt. Det behövs också en jämlik tillgång till behandling när barnet behöver mer stöd, inte minst extra uppmärksamhet på de yngsta barnen, som fortfarande har sämre tillgång till insatser.

För små barn som varit med om traumatiserande händelser finns exempelvis Child-Parent Psychotherapy (CPP), där barnet och en omsorgsperson deltar tillsammans. Ericastiftelsen erbjuder en uppdragsutbildning i metoden för yrkesverksamma som arbetar med små barn och deras närstående.

På Ericastiftelsen arbetar man på flera nivåer: med behandling av barn och familjer, utbildning av yrkesverksamma, metodutveckling och forskning. Målet är att fler barn som utsatts för olika former av våld ska bli upptäckta och få rätt stöd så tidigt som möjligt.

– Att upptäcka barn som lever med våld är ett ansvar för hela systemet runt barn och unga, avslutar Anna Norlén.