Hanna Bratt skriver om Ericastiftelsens början

Forskningen omkring det mänskliga själslivet har gamla anor, men under ingen tidsperiod har ropen på psykologiens hjälp varit så starka och kommit från så många håll som i våra dagar. Genom den moderna psykologiens upptäckter under de senaste decennierna har mycket aktualiserats inom det sociala livet och därvid icke minst på de arbetsområden som berör våra barns och vår ungdoms utveckling. Hur skall de unga fostras för att de en gång måtte kunna ge världen ett annat utseende än den nu har? I våra dagar dryftas den frågan i alla kulturstater. Vetenskap, lagstiftning, litteratur och konst ger människor i praktiska livet impulser att i mån av förmåga göra insatser på nämnda område. Dagspressen skyltar i svarta, gigantiska bokstäver om människolidanden – och kan icke annat – men den fyller frikostigt sina spalter även med upplysning om större och mindre försök i riktning av att utveckla helande, hälsobringande själskrafter inom familj, samhälle och stat.

Med förhoppning om att kunna draga ett strå till den stacken samlades på Eden Hotell i Stockholm för ca tio år sedan, närmare bestämt den 5 juni 1934, en liten skara läkare, pedagoger och socialarbetare, och resultatet av sammanträdet blev beslut om förarbeten till den institution, som mindre än tre månader därefter började sin verksamhet under namnet Ericastiftelsen. Benämningen med sin fullt neutrala klang leder sitt ursprung från växtsläktet Erica, som omfattar åtskilliga arter, av vilka likvisst bara en tillhör den svenska floran. Stiftelsen var nämligen och är alltjämt ensam i sitt slag inom vårt land.

Vid nyssnämnda sammanträde var jag ombedd att lämna en redogörelse för den verksamhet jag under den föregående vintern bedrivit i syfte att hjälpa hem och skolor med psykisk vård av barn och unga människor. Här torde sålunda vara på sin plats några hågkomster från Ericastiftelsens förhistoria.

Jag går omkring ett kvarts sekel tillbaka. Ett meddelande hade utgått till Stockholmsskolorna att Emilia Fogelklou skulle hålla en serie föreläsning i psykologiska ämnen, om jag ej missminner mig avsedda särskilt för pedagoger. Dessa kvällstimmar i Whitlockska samskolans högtidssal gav mig nya perspektiv på fostrargärningen. Vad intuition förut famlat omkring fick fastare konturer. Den populärvetenskapliga litteratur, som med åren rikligare och rikligare utkom, och framförallt de erfarenheter som skolverksamheten snart sagt dagligen gav, befäste ytterligare min uppfattning att pedagogiken fått en stark hjälpare i den moderna psykologien. Det »omöjliga» barnet var icke, är icke, i de flesta fall omöjligt, om blott dess fostrare finner vägen till barnets inre liv, själslivets fördolda gömslen.

Icke minst intresserade mig de elever som inte kunde »följa med», som hade skrivböcker färgade med snart sagt lika mycket rött bläck som blått, som ej kunde få kontakt med lärare och kamrater, som hade icke-normala familjeförhållanden och som visade egendomliga karaktärsrubbningar. Att orsakerna till underbetyg med ty åtföljande ferieläsning eller kvarsittning många gånger inte var att söka i bristande intellektuell begåvning eller i lättja utan i rubbningar på känslolivets område gavs det rikliga exempel på inom den psykologiska litteraturen, och när skolans vardagsliv fick avspegla sig i dessa exempel gjordes märkeliga upptäckter.

Att barn av här omnämnd typ behöver en särskild vård är en läkepedagogisk fråga av räckvidd. Barnen är olyckliga och behöver, humanitärt sett, psykisk hjälp. Skolans undervisning försämras genom den oro dessa barn sprider i kamratkretsar. Samhället får mottaga individer som i kanske icke så få fall genom skadliga barndomsintryck kommer att bli oroselement i samlevnaden med andra människor i stället för nyttiga medborgare. Och vidare – ett i kanske flera fall värdefullt människokapital går förlorat om barn, som måhända har god specialbegåvning men för vilka skolan med sin grundval av plikttrohet mot kursplaner icke kan passa, under sina viktigaste utvecklingsår upplever sig själva som mindervärdiga individer. Och sist men icke minst – borde inte pedagogiken just gå till psykologien med begäran om utredning på en punkt som utan överdrift torde vara att betrakta som en hörnsten i all undervisning: vid vilken tidpunkt i barnets liv är det mottagligt för ett lärostoff av den eller den arten? Denna synpunkt gäller ju icke blott en särklass av barn utan alla.

Med hängivenhet för mina arbetsuppgifter hade jag under 34 år tillhört skolvärlden, men när tillfälle gavs mig att lämna kateder och rektorspost för en verksamhet, direkt inriktad på psykisk fostran, hälsade jag denna möjlighet med tillfredsställelse och glädje.

Under vårmånaderna år 1933 började jag i Stockholm en anspråkslös försöksverksamhet. Min föste lille patient, en 6-årig, i hög grad motoriskt orolig liten pys, gavs mig av doktor Poul Bjerre. När jag första gången gick till gossens hem för att under lek med honom och hans yngre bror göra en miljöundersökning, kändes det som i unga år då jag skulle ha provlektion på Kungl. Högre Lärarinneseminariet. Fallet utföll emellertid väl, och modet steg. En studieresa till England gav mig nya impulser. Främst bör kanske nämnas mitt sammanträffande med doktor Margret Lowenfeldt, överläkare vid en psykisk barnklinik i London, där jag under några timmars besök fick sitta i ett hörn av de rum, där assistenter vid kliniken lekte med de små patienterna. Och hösten 1933 stod mitt eget lekrum färdigt i Stockholm. Där fanns inga direkt psykologiskt utstuderade leksaker, men sandlåda, lera och plastilina, pennor, papper och färgkritor, dockskåp och hyvelbänk stod till mina små gästers förfogande. Med de äldre hade jag samtal i min privata bostad. Lekterapiens hemligheter rullade upp sig, om än ej i systematiserad ordning, och antalet patienter växte. En milstolpe passerades onekligen den afton då jag genom förmedling av doktor Gunnar Nycander, som besökt min arbetsplats, kallades att berätta om verksamheten inför en grupp nervläkare, samlade hos doktor Jakob Billström. En pedagog, en kvinna utan akademisk examen, inför en samling nervspecialister, som dock verkligen lyssnade! Och från den aftonen var det ej många steg till det ovan omnämnda sammanträdet på Eden Hotell, där rektor Gustaf Mattsson fungerade som ordförande, och till den 1 september 1934 då Ericastiftelsen startade sin verksamhet i en av dåvarande Annaskolan-Detthowska skolan förhyrd lokal Eriksbergsgatan 10.

Ericastiftelsens organisation

Stiftelsens ändamål är, lyder första paragrafen i dess stadgar, att verka för psykisk hälsovård bland barn och ungdom. Såsom utvecklingen ter sig torde nog begränsningen »bland barn och ungdom» saklöst kunna utgå, då helt naturligt de vuxnas hälsovård är en förutsättning för en effektiv hjälp åt de växandes. Likaså bör psykisk hälsovård bland barn och ungdom icke uppfattas såsom begränsad till direkt psykiskt sjuka individers omhändertagande.

Stiftelsen arbetar stort sett för en allmän, på psykologiska erfarenheter grundad, barnauppfostran av profylaktisk art. En styrelse, utsedd av stiftelsens huvudmän – män och kvinnor som deltog i verksamhetens bildande och andra för saken intresserade personer som kallats att tillhöra huvudmännens grupp – handhar stiftelsens angelägenheter och har äran och den ovärderliga tillgången att få räkna vår Kronprinsessa som stiftelsens hedersledamot. Styrelsen har kallat professor Nils Antoni att utöva inspektion över verksamheten, en anmodan som denne godhetsfullt hörsammat. Medicinalstyrelsen har av K. Maj:t beordrats att insätta en statens representant i styrelsen, och såsom sådan har först medicinalrådet Björck fungerat och f. n. doktor Gunnar Lundquist. Tre ordföranden har under de gångna åren lett styrelsens förhandlingar: chefdirektör Gunnar Ernmark, justitierådet E. W. Molin och f. n. t. f. generaldirektören i Socialstyrelsen Karl J. Höjer. Föreståndarinnebefattningen blev mig av styrelsen tilldelad, och redan några månader efter stiftelsens tillkomst kallades en av initiativtagarna, nervläkaren doktor Gunnar Nycander, att bekläda den viktiga posten såsom stiftelsens läkare och därmed vetenskaplige ledare. Från och med arbetsåret 1941-42 har dr Nycander desslikes varit stiftelsens föreståndare.

Verksamheten har organiskt vuxit fram ur de behov, som under arbetets gång uppstått. Starten gjordes med avdelningen Psykisk hälsovård bland barn och ungdom, men de många besökande som kom för att få råd nödvändiggjorde redan inrättandet av en Rådfrågningsbyrå i uppfostringsfrågor. Flera och flera hjälpande krafter behövdes inom arbetet, och flera och fle1:a förfrågningar ingick angående barnpsykologisk utbildning av därtill lämpade personer, och därmed var signalen given till upprättande av ett Läkepedagogiskt seminarium. Den 1 september stod en dylik ettårig utbildningsanstalt färdig att mottaga sammanlagt 21 manliga och kvinnliga elever, vilka med sina ansökningshandlingar bestyrkt – så långt sig göra låtit – personlig lämplighet och förut genomgången pedagogisk, sjukvårdande eller social utbildning. Lärokurserna fastställes av ett studieråd, som även äger att besluta rörande intagning av elever. Seminariets lärarkrafter utgöres av läkare, pedagoger och sociologer. Längre serier av föreläsningar har hållits – förutom av institutets ledande personer – av byråchefen A. Berggren, rektor Ester Boman, fru Karin Fjällbäck-Holmgren, assistenten vid Socialstyrelsen fru Greta Grenander, professor D. Katz, med. lic. Gunnar Lundquist, överläkaren dr H. W. Sjögren och fil. dr Joh. Wintzell. Rektoratet vid seminariet var lagt i mina händer för de fyra första åren. Av ekonomiska skäl måste seminariets verksamhet ligga nere året 1941-42.

Med nästföljande år återuppstod det emellertid, och dess rektor är nu fru Anne-Marie Odstedt. Sammanlagda antalet diplomerade är 110, och i dessa dagar (augusti 1944) står en skara på 25 elever beredd att börja sin utbildning vid seminariet. Fyra av de vid institutet diplomerade eleverna har återkommit och såsom assistenter gjort mycket värdefulla insatser, nämligen Gull Hoppe, Elsa Orild Richter, Thelma af Sillen och Inga Sylvander.

»Den nya synen»

Dessa ord som ofta citerats inom Ericastiftelsekretsar yttrades en gång under omständigheter som gjorde att de särskilt fäste sig i mitt minne. Inkallelserna till militärtjänst har varit täta för manliga elever vid seminariet, men från myndighetshåll har flera gånger visats förståelse för önskvärdheten av att kursen kunde fullbordas fram till diplomet, och uppskov har följaktligen beviljats. En gång blev emellertid en folkskollärares inkallelse så långvarig att hans diplomering blev ifrågasatt. Han yttrade därvid följande: »Om jag än inte kan få Ericastiftelsens diplom, så har jag dock hunnit få den nya synen på uppfostran.»

Varuti skulle man våga säga att denna består? Svaret på den frågan framgår närmare av andra kapitel i denna bok. I föreliggande uppsats, vars syfte främst är att lämna några upplysningar om Ericastiftelsens tillkomst och huvuddragen av dess korta historia, vill jag emellertid icke helt gå förbi denna fråga. Det vore orättvist att frånkänna pedagogiken dess stora framsteg under tidernas lopp och inte minst under innevarande sekel, men vi är dock alltjämt bundna av en del traditionella uppfostringsmetoder. Visar ett barn trotsyttringar, kanske i den grad att det blir en hustyrann, så är det väl inte mer än rätt och billigt att uppfostraren tar till sina straffmetoder – så låter det inom  genomsnittspedagogiken, och känslor i stil härmed ligger nog och pyr som slocknande bränder även hos många, som teoretiskt gjort upp räkningen med tilltron till vedergällningsteorierna såsom de bärande krafter som löser trots och andra oegentligheter inom karaktärslivet. Men vad står det nu i stället på den vägvisare som »den nya synen» sätter upp för dem som skall fostra? Där står: sök orsakssammanhanget mellan en människas – stor eller liten – uppträdande och hennes levnadsförhållanden, nuvarande och tidigare. Varför är ett barn i hem eller skola ett trotselement? Varför saknar det t. ex. koncentrationsmöjlighet i arbetet? Varför går det som en enstöring utan kontakt med syskon och kamrater? Varför har det stulit, ljugit? Varpå beror sexuella oegentligheter? Frågor kan uppställas i legio. Psykisk hälsovård innebär i första hand att vara på upptäckarstråt inom mänskligt själsliv. Vad som i mycket väsentlig grad fördjupar de studerandes utbildning vid Ericastiftelsen och vänjer dem vid att hos klientelet upptäcka »var skon klämmer», är, att den teoretiska undervisningen dag efter dag åskådliggöres i den kliniska vården av barnen och de unga, vari eleverna deltar under läkares och assistenters ledning. Inte minst detta samspel av teori och praktik ger de studerande ett utbyte av utbildningstiden som måhända är att räkna såsom det förnämligaste, nämligen möjligheten att reda upp egna problemställningar, en ovärderlig hjälp för den som skall pröva på att reda upp andras.

En dag på Ericastiftelsen

Det lämpar sig knappast att begagna uttrycket genomsnittsdag – till den grad växlar livet i stiftelsens trånga, allt för hårt belastade små lokaler Artillerigatan 53. Några konturer kan dock uppdragas. Seminariets elever har som regel sina föreläsningar under morgontimmarna. Samtidigt befolkas Barnavdelningen en trappa ner av småttingar, som ej hunnit upp till skolåldern. De mottages av assistenterna. En liten nykomling, som kanske först envist håller kvar mors eller fars hand, släpper oftast rätt snart sitt tag inför den leksakshärlighet som möter, för att inte tala om vad det betyder att också från den nya handen, som räcks mot barnet, utgår något som skänker trygghetskänsla. Förmågan att kunna ge hjälp i form av psykisk hälsovård är allt igenom förbunden med förmågan att få kontakt med patienten. Det behövs både yttre och inre betingelser för – om jag så får uttrycka mig – själslivets röntgenfotografering.

Men hur många värdefulla små repliker slipper t. ex. inte fram från våra småttingar i barnavdelningen, när de i lekstugan sköter om dockorna på mångahanda vis, lagar deras mat, skvallrar om vad dockorna tänker o. s. v., när de släpper sig lösa i rutschbanorna med sin hissanordning, tar säte vid ratten i de stora leksaksbilarna, gjuter tennsoldater eller stilla sitter ner vid olika arbetsmaterial: papper, pennor, färger, lera, plastilina, bast m. m. Så kommer barnens lunchtid, ett lämpligt tillfälle att studera särskilt matvägrare. Och hela tiden gäller det att vårdaren lär sig placera såväl sin passivitet som sin aktivitet på rätta platsen och i rätta ögonblicket. – Naturligtvis måste institutets schema vara så lagt, att seminariets elever vid sin praktik har tillfälle att följa även vård av dessa små patienter – ett ord, inom parentes sagt, som aldrig användes i klientelets närvaro.

Fram på eftermiddagen kommer skolbarnen, som först avnjuter Husmors chokladkopp till i kristider medhavda smörgåsar och sedan börjar sina olika sysselsättningar. De uppehåller sig dels i lekrummen, i små lugna vrår för läxläsning, dels först och sist i samtalsrummen, de yngre vid sandlådan hos fru Seitz eller fru Sylvander, de äldre i en god stol inne hos rektor Odstedt. Att mycket olika anordningar måste träffas för olika patienter är en självklar sak, då dessas ålder växlar mellan 3 och omkring 18 år.

Till på förhand uppgjorda tider kommer föräldrar, målsmän, lärare eller andra som står i nära förbindelse med någon patient på besök, i första hand till stiftelsens läkare och vidare till olika assistenter på barn- och ungdomsavdelningen. Jag har personligen starka minnen från sammanträffanden med föräldrar, framför allt med mödrar. Som ett oskrivet blad satte sig en mor mången gång ner hos mig. Orden var knappa i början, men islossningen kom, framdriven av oron för barnet som behövde hjälp. Och på grundval av vad som blir anfört vid sådana besök införes i patientens journal en anamnes.

Observationerna på barnen och i samband därmed framför allt föräldrabesöken blir ofta bestämmande för en rad åtgärder av medicinsk, pedagogisk och social karaktär. Barnets svårigheter bottnar inte så sällan i föräldrarnas. Det gäller att varligt bana sig väg till många gånger (t. ex. vid skilsmässor) allvarliga problem, varvid föräldrarna själva kanske är svårare patientfall än barnen. Hembesök, ordnade ibland genom att någon vid avdelningen arbetande erbjuder sig att en dag följa barnet till eller från stiftelsen, kan ibland vara givande utan att i minsta mån verka som inspekterande. »Hur har fru X det själv?» Det är ofta ett »Sesam, öppna dig» som ställer hemmiljön i strålkastarbelysning. Det blir läkares och assistenters uppgift att finna ut vad som är att göra. Åtgärderna växlar, ordinera speciell medicinsk behandling, söka kontakt med skolorna för inhämtande av upplysningar och i rådgivande syfte, efterhöra möjlighet att hos privata familjer eller på barnhem placera patienter som oundgängligen måste byta miljö, skaffa förbindelser med olika sociala välfärdsinrättningar m. m., det senare icke minst vid ekonomiska svårigheter. Stiftelsen mottager barn från hem på ekonomiskt sett synnerligen olika standard, och årligen beviljas friplatser och rättighet till sänkt avgift.

Det säger sig självt att åtgärder av här nämnda slag fordrar mycken tid och förutsätter ett ihållande samarbete mellan stiftelsen, föräldrar, andra personer i en eller annan ansvarsställning till fallet samt medicinska, pedagogiska och sociala institutioner. När läkaren och de som assisterar honom har sina mottagningar gäller det inte bara att ta emot nyanmälningar och ha ett första samtal med dem som kommer, det gäller att ständigt vara färdig med ett »välkommen åter» till många av dem som varit på platsen förut. – Det står från begynnelsen på Ericastiftelsens önskelista en längtan efter att få vara en hamn, dit den kämpande människan, mången gång »ensam i bräcklig farkost», skall kunna få glida in för att hämta krafter, få bättre grepp om farkostens roder och klarare blick över livets farvatten.

Den arbetsbörda som under dagens timmar vilar på stiftelsens ledande krafter och dessas medhjälpare är stor men uppbäres av arbetsglädjen. Omkring klockan 5 lämnar alla barn stiftelsen, och som regel är då även mottagningarna avslutade. Många seminarieelever stannar kvar för att skriva sina särskilda journaler över dagens iakttagelser. Vården av patienterna är i stort sett individuell, och som regel följer varje elev sitt barn under en längre tid. Somliga barn besöker stiftelsen varje dag, andra en eller ett par gånger i veckan. Ännu sent mot aftontimmarna arbetas det ibland inne i expeditionsrummet, där stiftelsen haft och har tur att äga goda krafter med förmåga att sköta skrivmaskin, men icke maskinmässigt utan med både hjärna och hjärta. – Och kraftiga armar som behöver stödjas av verkligt tålamod är i verksamhet kväll som morgon för att göra stiftelsen städad och fin efter · den stora skara som befolkat den dagen lång. Kanske sedan en tyst timma! Men så kommer nu för tiden på kvällen flera dagar i veckan en ny skara, ty

Stiftelsen har vidgat sina arbetsområden

De många ropen på psykologisk hjälp har föranlett Ericastiftelsen att under kvällstimmar anordna studiecirklar för allmänheten. Till flera av dessa har initiativ tagits i samband med Fredrika Bremerförbundet. Mödrar har helt naturligt utgjort majoriteten, men även fäder, lärare och lärarinnor, socialarbetare m. fl. har varit representerade vid dessa talrikt besökta cirklar, där barnproblemen under stark aktivitet från deltagarna diskuterats.

Den stora livaktigheten på området som förefinnes även i landsorten har från stiftelsen sida bevarats med föredragsverksamhet på olika orter i landet, varvid stiftelsens läkare och seminariets rektor flera gånger ställt sig till förfogande. Då större delen av denna verksamhet är mig anförtrodd sedan jag lämnade mitt dagliga arbete på stiftelsen är jag ofta i tillfälle att få bevis på hur behovet av hjälp inför uppfostringsproblemen är brännande hos skaror av – icke minst – föräldrar och gör dem villiga att offra inte så litet för att skaffa sig inblick på själslivets områden och därmed göra sig bättre lämpade att leda de unga. I sanningens intresse bör likvisst erkännas, att det tyvärr ofta är de goda hemmens föräldrar, de mest förstående lärarna, över huvud taget eliten av medborgare inom alla samhällsklasser som till stor del fyller föreläsningssalarna, men en sådd skall ju under alla förhållanden sås ut i hoppets tecken. Det finns likvisst ett forum som alla barn skall passera – det är skolan. Vad som ges åt läraren kan där multipliceras. Vi behöver psykologiska missionärer i våra skolor – en sporre såväl i arbetet på ett läkepedagogiskt seminarium som vid föredragsturneer landet runt. – Ett citat ur en årsredogörelse över stiftelsens verksamhet torde här vara på sin plats. »För synnerligen värdefullt samarbete vid det praktiska anordnandet av dessa (föredragsturneerna) frambär Ericastiftelsen sin tacksamhet till Arbetarnas Bildningsförbund, Folkbildningsförbundet, Fredrika Bremerförbundet, Husmodersföreningen, Riksförbundet för Sexuell Upplysning samt övriga pedagogiska och sociala sammanslutningar av olika slag.»

Gång på gång har förfrågningar gjorts huruvida inte Ericastiftelsen kunde anordna sommarkurser, där personer som av olika skäl icke vore i stånd att genomgå det läkepedagogiska seminariet kunde få en inblick i de problemställningar som ligger till grund för stiftelsens verksamhet. Såsom en ny arbetsgren har med anledning av dylika påstötningar från allmänhetens sida sommarkurser kommit till stånd under de tre· sista åren. Att skolöverstyrelsen under de två första ställde rymlig lokal till förfogande innebar en god ekonomisk och även i övrigt praktisk hjälp och gav dessutom en känsla av värdefullt andligt stöd. I syfte att underlätta den personliga kontakten emellan ·deltagarna, kursledaren och övriga föreläsare, förlade rektor Odstedt 1944 års kurs till Viggbyholms internatskola. Att sommarkurserna i likhet med cirklarna är goda förmedlare av den upplysningsverksamhet som Ericastiftelsen önskar bedriva torde redan vara befäst.

Ekonomiska förhållanden

Det kan sanningsenligt sägas att Ericastiftelsen startades utan ett öres kapital. Ett par tusen kronor hade lämnats som lån från olika håll och inventarier skänkts, vilkas värde uppgick till den erforderliga donationssumman för det nya företagets inregistrering såsom stiftelse. När på kassabokens första inkomstsida antecknades 20 kronor, inbetalning för en liten patient från begynnelsemånaden, kändes detta för stiftelsens föreståndarinna såsom en i viss mån epokgörande händelse. Men sanningsenligt kan också sägas att Tron själv hade stått fadder för det då nyfödda stiftelsebarnet, tron på den sak det gällde och tron på att tidpunkten för att gripa verket an var den rätta.

Att en verksamhet av Ericastiftelsens art skall kunna ekonomiskt bestå genom egna inkomster är under nuvarande värdeberäkning otänkbart. Medel har emellertid kontinuerligt influtit dels från fonder och enskilda personer och dels – sedan stiftelsen gjort sig mera känd – från kommun och stat. Det första kommunala anslaget beviljades år 1937, det första statliga följande år. Redan förut hade emellertid staten visat sig erkänna betydelsen av stiftelsens verksamhet. För de tre arbetsåren 1937-1940 hade nämligen åt ordinarie folk- och småskollärare beviljats rättighet att under sex månader av utbildningstiden vid Ericastiftelsen få uppbära lön för resp. lärarbefattningar. Av statsfinansiella skäl ansågs detta bidrag böra upphöra, ehuru det av Medicinalstyrelsen och Skolöverstyrelsen varmt tillstyrkts. Bland de många enskilda givarna, till vilka stiftelsen står stor tacksamhetsskuld, må här nämnas: Stiftelsen Lars Hiertas Minne, Stiftelsen Kronprinsessan Margaretas Minnesfond, Stiftelsen Karin och Ernst August Bångs Minne och Sällskapet för Folkundervisningens befrämjande. Upprättandet av seminariet möjliggjordes genom bidrag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Trots de många bidragen har Ericastiftelsen haft och har alltjämt att kämpa med stora ekonomiska svårigheter. När kampåren skall tillhöra det förflutna är ännu ovisst. Förhoppningarna om för verksamheten något så när tillräckliga lokaler har visserligen gång på gång slagit fel, men icke slagit ner modet hos dem som kämpar. Har penningarna varit knappa, har förståelsen för Ericastiftelsens arbete varit så mycket större från såväl myndigheter, såsom förut nämnts, som från skolor och föräldrar samt sist men icke minst från forna seminarieelever.

Stödjande föreningar

Den 16 mars 1940 bildades Föreningen Diplomerade från Ericastiftelsen (D. E. S.). Första paragrafen i föreningens stadgar har följande lydelse: »’Föreningen Diplomerade från Ericastiftelsen’ har till ändamål att främja läkepedagogikens utveckling i vårt land, att upprätthålla sambandet mellan från Ericastiftelsens Läkepedagogiska Seminarium diplomerade elever samt mellan dessa och Ericastiftelsen samt att i övrigt tillvarataga gemensamma intressen.» Med trohet mot denna stadgeparagraf har föreningens styrelse med sin ordförande folkskolläraren Carl Gustafsson i spetsen tagit flera initiativ dels för att sprida kännedom om Ericastiftelsens strävanden och dels för att öka värdesättningen av dess diplom vid anställning inom folk- och småskolor.

Även med ekonomiska bidrag har föreningen visat sitt varma intresse för stiftelsen. En ovärderlig tillgång äger institutionen i föreningen Ericastiftelsens Vänner, vars medlemmar antingen är s. k. »vanliga » med en årsavgift av 10 kronor eller »stödjande» med minst 50 kronors inbetalning för samma tid. Tack vare föreningens första ordförande, advokaten fru Margareta Sandberg, tillkom den lilla i flera tusental utgångna broschyren om Ericastiftelsens verksamhet. Den nuvarande ordföranden, fru Wilhelm Josephson, tog hösten 1941 tillsammans med sin make initiativet till den stora utställningen i Nordiska Museet, »Barnet i konsten», som inbringade Ericastiftelsen, förutom den kännedom om verksamheten som därigenom spreds, ett värdefullt ekonomiskt tillskott. Icke mindre givande i både det ena och det andra avseendet har de två av föreningens styrelse anordnade Ericamarknaderna
på Skansen varit.

I det föregående har berörts:

1) Barn- och ungdomsvården vid Ericastiftelsen.
2) Utbildningen vid det läkepedagogiska seminariet.
3) Upplysningsverksamheten bland allmänheten. Såsom ett moment i Ericastiftelsens program ingår dessutom:
4) den vetenskapliga forskning på det barnpsykologiska området som stiftelsens läkare och nuvarande föreståndare bedriver på grundval av det vid den psykiska behandlingen av stiftelsens klientel framkomna materialet.

För närmare belysning av punkterna I och 4 hänvisas till uppsatser i denna bok av doktor Nycander, rektor Odstedt och fru Seitz.

Ericastiftelsens syfte – sådant detta framstod för dess grundläggarinna – var att genom vård av mänskligt själsliv lindra mänskligt lidande. – Det är nu år 1944. Ännu stirrar vi under krigsbuller ut i ett okänt Ginungagap, där vi spanar efter de idéströmningar ur vilka en ny världsordning skall födas. Något nytt ropas det efter från alla håll, något nytt, icke gjort av materia utan framsprunget ur ande. Det är människan med hennes uppgift att vara medmänniska det ropas på. Varhelst själslivet vårdas – inom vetenskapen såväl som i den enklaste lilla vrå där barnet lagrar sina första för livet bestämmande intryck – där gäller det att upptäcka vägarna fram emot människans utveckling till medmänniska.

I september 1944.