”Det är modigt att söka hjälp för att komma bort från våldet”

Nu har ni haft öppet i två månader – vad har hänt under den tiden?  

– Det har hänt en hel del. Vi har fått flera förfrågningar om stöd och samarbete från helt olika aktörer. Vi har till exempel fått frågor från socialtjänsten, mödra- och barnhälsovården, skolor, idrottsföreningar, och från olika stödverksamheter, som till exempel kvinnojourer och stödgrupper riktade mot familjer som drabbats av kriminalitet. Men vi har också fått förfrågningar direkt från barn och unga som varit utsatta för våld, och unga föräldrar har hört av sig till oss.

Ja, vi har stöttat allt från väldigt små barn till unga föräldrar, hittills ofta mammor. Vi kan ju ta emot barn och unga från åldern till 0 till 24 år. Tyvärr berättar många föräldrar att de inte har fått det stöd som de önskar och behöver av samhället, för att komma vidare från en kris eller en traumarelaterad upplevelse. En förälder jag talade med sa till exempel att de blivit nekade hjälp för sitt barn på grund av att det var för lång tid sedan skjutningen hade skett. Barnet hade inte reagerat med en gång, men det är inte ovanligt att reaktioner på svåra händelser kan komma ganska långt efteråt. Oavsett när eller hur länge efter händelsen reaktionen kommer behöver samhället vara där och stötta.  

Med tanke på att det är stor spridning på de som kontaktar er, vad ger ni för olika slags stöd?  

Till socialtjänsten har insatserna handlat mycket om att bidra med förståelse av barns och ungas uttryck. Det kan till exempel handla om att vi gemensamt försöker förstå en ung persons mående eller beteende, utifrån barnets erfarenheter. Barnen är många gånger symtombärare av det som skett inom en familj eller ett system. De behöver möta någon vuxen som vill förstå mer om dem och vad som skett.

Vad gäller socialtjänsten har jag också gällande några fall tydligt sagt att jag inte tycker att det är lämpligt att ett barn tvingas att umgås med pappa efter att ha sett sin mamma misshandlas av honom. Rent generellt uppmuntrar jag vuxna, både andra yrkesverksamma och föräldrar, att mer aktivt våga närma sig barn och unga. Det kan till exempel handla om att träna på att ställa raka frågor – vid flera tillfällen och säga att man finns här när barnet väl vill prata. Barnet behöver veta om och känna att vuxna klarar av att bära deras upplevelser, oavsett hur läskig erfarenheten är eller har varit. Som vuxen kan man ta hjälp av andra vuxna för att stå ut med de känslor som det väcker. Här kan också vi på Ericastiftelsen vara till stöd och hjälp.  

Men hur gör ni med barn som utsatt andra barn för våld? 

Generellt kan man säga att det även här handlar om att våga förstå och lyssna på känslan som lett till våld. Många som använder våld känner ofta stor ilska eller sorg, inte sällan på grund av hur livet varit. Också de känslorna behöver vi vuxna stå ut med och bekräfta. Samtidigt alltid viktigt att markera att våld aldrig är vägen att gå. Våld är aldrig en acceptabel lösning.  

Och till barn som varit utsatta för våld – vad säger ni då?  

Först och främst gäller det att hjälpa dem att skydda från våldet de blir utsatta för. Vi som vuxna och behandlare behöver säga till de drabbade barnen och de unga att vi ska hjälpa dem med det – och faktiskt göra det. Sedan handlar det om att ställa raka frågor om vad som har hänt. Ju mer tydlig och transparent i samtalen man kan vara desto bättre. Vi vuxna måste också anpassa frågorna och samtalet efter barnets ålder och mognadsnivå. Ett tips är att fråga barnet om man gör sig förstådd, kanske rita det man vill förmedla och prova igen om det inte går första gången.  

Tidigare har de flesta som varit i kontakt med er kommit från Storstockholmsområdet – hur ser det ut nu? 

Vi har sedan vi öppnade Våldsmottagningen haft kontakt med socialtjänsten i flera delar av landet. Vi satsar nu på att nå ut bredare och även mer direkt till barn och unga som utsätter andra för våld, till exempel via ungdomsmottagningarna.  

Vad är du mest glad över vad gäller våldsmottagningens arbete?  

Jag är mest berörd av de unga mammor som kontaktar oss, som ofta har väldigt små barn. De har inte alla gånger lyckats skydda sig själva eller barnet från våld. Det kan finnas en stor skuld och en skam kring detta, men trots det vänder de sig till oss för att få hjälp. De är modigt av dem – att våga blotta sig och sitt föräldraskap. De visar att de verkligen vill komma vidare för barnets skull.   

Sen är jag genuint glad över att vi har fått den här möjligheten av Postkodslotterites stiftelse. Att vi tack vare deras medel kan stötta barn och unga i de mest utsatta områdena i Sverige.  

Jag är också glad över det engagemang som många professionella visar som kontaktar oss. Ja, allt från socialtjänsten till skolan.  

Om man är barn eller ung och läser det här och själv varit med om våld på något sätt – vad tycker du att man ska göra då? 

Om man är 13 år eller äldre tycker jag att man ska klicka på länken här Ericastiftelsens våldsmottagning – Ericastiftelsen och göra en egen anmälan. Om man är yngre än 13 år behöver man hjälp av en vårdnadshavare med anmälan. Men man kan alltid också ringa till oss om man vill ha hjälp, det spelar ingen roll hur gammal man är. Vårt nummer är 08-402 17 60. Så ring bara!