Motståndskraft mot alla odds

Din föreläsning på Ericastiftelsens konferens den 11 oktober har titeln ”Motståndskraft mot alla odds, under krig och fred”. Vad menas med den titeln?

”Motståndskraft kan definieras som att någon klarar sig bättre än förväntat, trots motgångar under barndomen. Och motståndskraft mot alla odds kan illustreras av den forskning som jag och mina kollegor gjorde med överlevande från Förintelsen och deras barn. Vad vi anmärkningsvärt nog fann var att föräldrarna, även om de var traumatiserade av grymheterna, ändå lyckades hålla traumat borta från sina barn. Det visar överraskande och otroligt hur föräldrar kan skydda sin avkomma, mot alla odds. Därför tycker jag att vi ska vara optimistiska, realistisk optimistiska förstås, när det gäller föräldrars förmåga att skydda sina barn från framtida och liknande trauman.”

Men vad är det för någonting, hos föräldrarna, som gör dem kapabla att skydda sina barn mot alla odds?

”På det finns det många olika förklaringar, men i grunden handlar det om förmågan att se framåt och inte bakåt. För att kunna leva med grymheter måste man förtränga minnen, till och med ignorera dem och gå vidare som psykoterapeuten och förintelseöverlevaren Viktor Frankl menar i sin bok Livet måste ha mening. Samma grymheter händer igen i dag i Ukraina. Så mycket har förstörts. Det är på gränsen till ofattbart. Men om föräldrar får en chans och stöd att ge barnen den tillgivenhet och uppmärksamhet de behöver, kommer det att kunna vara läkande inte bara för barnen utan för båda generationerna.”

På tal om Ukraina så har du nyligen varit i både Kiev och Lviv. Bland annat för att samarbeta med Lviv National Medical University rörande forskning om ukrainska familjer och barn i krigstider. Berätta om samarbetet.

”Det finns en stark vilja i många västländer idag att stödja Ukraina, inte bara militärt utan också intellektuellt. Och de uppskattar verkligen det stöd de får. Så för att visa dem mitt stöd åkte jag dit. Jag höll några föreläsningar på universitet i Kiev och i Lviv. För trots kriget lever faktiskt universitetssystemet. Intresset för kunskap är stort och jag blev imponerad av deras iver att lära sig och att diskutera.”

På konferensen kommer du prata om anknytning och dess betydelse. Kan du ge mig din definition av anknytningsteorin?

”Anknytning är det medfödda behovet av att skyddas av dina omvårdnadspersoner. Vi föds för tidigt för att klara oss själva och därför är vi helt beroende av våra föräldrar eller andra omvårdnadspersoner för att reglera basala saker som temperatur, stressnivåer och intag av mat och vätska. Varje nyfödd är programmerad på det här sättet. Det finns alltid skillnader i anknytningen mellan olika barn och olika omvårdnadspersoner. Vissa anknytningsrelationer är trygga, medan andra är mer otrygga. Hur olika anknytningsrelationer utvecklas beror till stor del på den miljö omvårdnadspersonen skapar. Sammanfattningsvis handlar anknytningsteorin om vad som format oss givet både vårt evolutionära arv och det som fanns i vår tidiga miljö. Det är kärnan i teorin och anknytning är något vi alla upplevt.”

Din forskning sträcker sig över mer än fyra decennier. Kan du sammanfatta den.

”Det handlar i grund och botten om vikten av tillräckligt bra omvårdnad. Det vill säga en trygg, stabil och gemensam miljö i familjebaserad form. Och med trygg menar jag inte en barndom fri från all ovisshet. Jag menar trygg som i fri från övergrepp och försummelse. Evolutionen har också visat oss, gång på annan, att barn och vårdnadshavare är byggda för att växa upp i anknytningsnätverk. Bördan av att ta hand om ett barn ensam är helt enkelt för tung för en förälder.”

Du är 72 år och bland annat hedersprofessor vid fakulteten för hjärnvetenskap vid University College London. Det verkar som om du inte har någon längtan efter att gå i pension. Vad är det som driver dig att gå tillbaka till skrivbordet varje dag?   

”Ha ha! Jag är absolut emot all ålderism. Därför tänker jag fortsätta så länge jag känner mig tillräckligt skärpt, särskilt mellan öronen, och så länge jag kan bidra till att göra vissa liv bättre.”

En allvarligare fråga är vad tror du om framtiden för den kommande generationen givet den våldsamma och turbulenta värld vi har idag?

”I Europa har vi blivit bortskämda med en livstid av fred. Och på sätt och vis tycker jag att vi utkämpar många krig redan nu, som till exempel klimatförändringarna och hatpropagandan på nätet. När jag tittar på mitt fyra månader gamla barnbarn så är jag bedrövad över den tid hon har fötts i. Men det gör också det ännu viktigare att vi alla skapar stabila anknytningar och trygga relationer med barn. Det kommer inte att ske utan ansträngning men det är nyckeln för att de ska klara av de stora utmaningarna som ligger framför oss.”

Marinus van IJzendoorn håller sin föreläsning den 11 oktober klockan 09.30 – 10.30 i ABF-huset på Sveavägen 41 i centrala Stockholm. Anmälan och mer praktisk information om konferensen hittar du här Praktisk information – Ericastiftelsen.

Varmt välkommen!

Bakgrund:

Marinus van IJzendoorn föddes 1952 i staden Tiel i Nederländerna. Han tog examen från Amsterdams universitet 1976. Vid sidan av studierna i psykologi intresserade han sig för statistik och filosofi. Det var inte en slump att han valde att fokusera på barns utveckling. Tidigt, tyckte han, att det var inom det området som det gick att göra störst skillnad. Vid 29 års ålder blev van IJzendoorn professor och han har tillbringat större delen av sina år med att arbeta vid universitetet i Leiden, men han har även varit gästforskare i både USA och Israel. Han har också vunnit många utmärkelser och priser. Nyligen utkom van IJzendoorn tillsammans med Marian J. Bakermans-Kranenburg med boken Matters of Significance. Boken går att ladda ned gratis från Matters of Significance | UCL Press.