Hur vi stöttar ett barn som är adopterat

Ericastiftelsen har lång erfarenhet av att möta och hjälpa adopterade barn, unga och deras föräldrar. När bör man söka stöd och behandling och hur kan det gå till? Vår överläkare Malin Kan svarar på frågor.

I vilket skede tar man som familj genom adoption kontakt med er på Ericastiftelsen?

Man kan ta kontakt med oss när det finns oro kring barnet och när man som förälder känner att man vill få hjälp med sitt förhållningssätt och sitt föräldraskap.

Kontakten kan vara ett kort, några få föräldrasamtal eller en längre kontakt. Det kan handla om att som förälder få hjälp att förstå sitt barn, att få hjälp att hitta bättre sätt att möta och stödja barnet på. Kontakterna kan även  rikta sig till barnet, ge utrymme för barnet att genom lek, visa och gestalta sin upplevelse av världen och sina erfarenheter.

Hur stöttar ni barnet och familjen?

Vi börjar oftast med ett möte med föräldrarna. Föräldrarna får beskriva sin bild  av barnet och situationen som familjen befinner sig i. Ibland räcker ett sådant samtal för att föräldrarna kan känna sig mer säkra och få stöd att det de gör är bra eller vad som kan behöva ändras.

Ibland träffar vi barnet, oftast tillsammans med föräldrar. Vi försöker få en bild av barnets svårigheter och vad som kan vara till hjälp framåt. Små barn kommer ofta till behandling tillsammans med en förälder.

Äldre barn kan träffa en psykoterapeut enskilt och föräldrarna får samtidigt föräldrastöd.

Frågor som kan vara fokus i behandling kan vara problem i relationer, hemma eller i förskolan/skolan, samt  barnets upplevelser av påfrestningar och negativa erfarenheter. Oftast kommer barn till oss då de har beteenden som väcker oro såsom svårigheter med mat och sömn,  klängighet, ilskeutbrott, självskada, passivitet, distanslöshet m.m.

Hur ska man tänka kring att ta emot ett barn med särskilda behov eller trauma utifrån er erfarenhet av samtal med barn som är adopterade och deras familjer?

Det kan vara en utmaning att ta emot ett barn som varit med om stora brister i sin tidiga omvårdnad. Barnet har då inte fått tillräcklig hjälp att lugna och trösta sig och har inte utvecklats känslomässigt eller klarat att lära sig i samma takt som jämnåriga. Barn med den bakgrunden kommer att behöva mer hjälp än andra barn.

Svåra erfarenheter från tidigt i livet sitter ofta kvar, som kroppsliga erfarenheter och kan göra barnet sårbart för stress. Många barn reagerar med utagerande när de blir oroliga och stressade, andra barn kan bli mer avstängda och passiva.

Det är viktigt att de vuxna som tar emot barn med särskilda behov eller trauma i bakgrunden är lyhörda för barnets svårigheter och att de är beredda på att lägga mycket tid och kraft på att skapa trygghet och lugn för barnet.  Det kan vara en mödosam och utmanande, men även mycket givande, process att vara nära ett barn som kommer med brister i sin känslomässiga utveckling.

Det är även viktigt att den förälder som tar emot ett barn med svårigheter ser till att ha gott stöd runt sig och egen möjlighet till reflektion och återhämtning. Föräldrar ska ju finnas kvar och hålla väldigt länge.