Våld lämnar ärr – men behandling gör skillnad
Ett år efter öppnandet av våldsmottagningen säger psykolog Helena Wallberg att behandling räddar liv.
Läs mer
Våldsutsatta barn och unga möter ofta många professionella, men få av de relationerna håller över tid. Det är anmärkningsvärt, eftersom forskningen är tydlig: relationen mellan patient och behandlare i är en av de starkaste framgångsfaktorerna. På Ericastiftelsens Våldsmottagning arbetar man därför enligt denna logik. Här sätts barnet, relationen och behovet av både flexibilitet och tid i centrum.
Emily Lebenswerd är legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi och en av behandlarna på Våldsmottagningen. I över ett år har hon och hennes kollegor stöttat barn och unga som utsatts, bevittnat eller själva utövat våld. Hon menar att relationen är navet i behandlingen.
”Det är inte som plötslig magi i rummet när jag märker att relationen bär. Utan det är något som utvecklar sig över tid. När det gäller små barn kan det handla om att de vill ha med mig i leken. När det gäller äldre barn och ungdomar handlar det ofta om att de vågar öppna upp. Att de vågar berätta om något de skäms över och litar på att jag klarar av att bära det.”
Karin Lindqvist, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, filosofie doktor i klinisk psykologi och forskningsledare på Ericastiftelsen, instämmer. Hon betonar att relationen inte är en ”mjuk” del av behandlingen utan en faktor med starkt stöd i forskningen.
”Utan tillit kommer patienten inte tillbaka. Utan metod kan man i princip lika gärna tala med en vän. Båda behövs.”
På Våldsmottagningen tar man emot barn och unga från 0–24 år. Mottagningen riktar sig till barn och unga som enligt polisens bedömning bor i särskilt utsatta områden. Det är inte bara de som har erfarenhet av fysiskt våld som välkomnas, utan också de som har upplevelser av sexuellt och psykiskt våld och även de som själva utövat våld. Bemötandet har från början stått i centrum och det är ingen slump. Det är en del av mottagningens behandlingsmodell.
Emily berättar:
”Jag hade en flicka i behandling som vägrade att komma. Jag lät henne då bestämma antal gånger och frekvens och det fungerade. Hon kom. De barn vi möter känner ofta brist på kontroll, att andra dikterar livet eller att man har blivit samhällsplacerad och behövt anpassa sig.”
Att ge barnet kontroll är inte bara vänlighet. Det är en behandlingsstrategi. Att återfå inflytande över sin egen process är en del av läkandet.
Emily betonar också hur samverkan kan vara avgörande:
”En flicka jag mötte häromdagen lös upp när jag berättade för henne att jag talat med hennes kontaktperson och hennes lärare. Samverkan kring de här barnen är ofta en del av behandlingen. Det tar tid. Men det har vi på Våldsmottagningen. Vi har tid att se hela barnet.”
Att behandla våldsutsatta barn innebär att navigera i komplexa lojaliteter och djup misstro. Många barn har blivit svikna av vuxna upprepade gånger. Andra har sett sina föräldrar både som offer och förövare.
Emily beskriver det hon tycker är det svåraste i arbetet:
”Att veta när jag ska gasa eller bromsa så att det blir bra för patienten. Det handlar om det terapeutiska hantverket, att hitta balansen mellan att portionera ut lidandet så att barnet orkar ta sig igenom det och att samtidigt ge dem något att arbeta med så att vi kommer vidare.”
Karin lyfter vikten av att stå kvar:
”Det viktiga är att visa, även om man självklart får bli berörd, att jag inte bryter ihop av det du berättar för mig. Jag överlever din berättelse.
Förändring sker inte enbart i terapirummet. Den sker när tre delar samverkar: relationen, metoden och organisationen. Det är Karin och Emily eniga om. Det är också här Ericastiftelsens modell skiljer sig från många andra verksamheters: man arbetar inte isolerat med barnet, utan med hela barnets sammanhang.
Emily berättar att små barn ofta saknar språk för det de upplevt. Därför behöver vuxna hjälpa till att benämna våldet. Och barn som utsatts för våld har ofta svårt att koncentrera sig i skolan – ett utanförskap som riskerar att få långvariga konsekvenser för självbild och framtid.
Emily menar att ett av de vanligaste misstagen i arbetet med våldsutsatta barn är att man missar samverkan och glömmer det som fungerar i barnets liv.
”Vi är bra på att fokusera på våldet men behöver bli bättre på att utveckla skyddsfaktorerna framåt, vilket görs bäst i samverkan med skola och socialtjänst.”
Ett annat misstag är att tro att tid är en lyx. Tid är en investering, påpekar Karin.
”Det dyra för samhället är att inte ge behandling. För konsekvenserna av uteblivet stöd är välkända: högre risk för suicid, kriminalitet, beroende, psykisk och fysisk sjukdom och i förlängningen att våldet förs vidare.”
Trots tyngden i uppdraget beskriver både Emily och Karin arbetet som mycket hoppfullt. Barnens och de ungas egna resurser är ofta större än man tror. När relationen bär ser man hur vardagsfunktion, skolnärvaro och självbild förändras. Barnen blommar ut av att någon äntligen står kvar.
Behandling av våldsutsatta barn är inte en snabb insats. Det är ett långsiktigt arbete. För det tar tid att bygga tillit, att individanpassa och det kan vara mödosamt att samverka kring barnet.
Karin avslutar:
”Att låta behandlingen ta tid leder till att våldsutsatta barn kan växa upp och bli fungerande vuxna, som inte själva utövar våld eller lider av psykisk eller fysisk ohälsa. Det är en investering som räddar liv.”
Sedan start har 84 barn och ungdomar fått stöd av Ericastiftelsens Våldsmottagning, många av dem placerade i samhällets vård. De yngsta har ofta upplevt våld i hemmet, medan några av de äldre har erfarenhet av våld kopplat till gängkriminalitet.
Förutom behandling ger mottagningen rådgivning till professionella som möter barn och unga med våldserfarenhet. Verksamheten finansieras av Postkodlotteriets stiftelse.
Den 8 maj 2026, kl. 08.30, genomför vi ett kostnadsfritt webbinarium om våldsmottagningen och om behandling för våldsutsatta och våldsutövande barn och unga. Välkommen att anmäla dig senast den 6 maj.