Små barn får inte hjälp – samhället saknar kunskap och kompetens

På Ericastiftelsens konferens i samband med deras 90-årsdag ska du föreläsa på temat ”Små barn – små bekymmer…eller?” Kan du berätta lite mer om ämnet?

”Jag jobbade först tjugofem år som kliniker och allt eftersom tiden gick tyckte jag att de små barn som mådde dåligt också hade väldigt goda skäl att göra det. Ofta levde de i miljöer som inte var bra för dem. Det är de barnen som jag vill tala om. Och med små barn menar jag barn upp till sex år. För mig har det varit en sorg att se hur de här små barnen har blivit alltmer marginaliserade.”

Vad menar du med det?

”Som jag ser det har vi haft en viktig rörelse där Barnkonventionen har blivit lag och i den har vi lyft barnets perspektiv och rätt till delaktighet. Men det har också lett till att vi har lagt mer fokus på skolbarn och tonåringar och tappat fokus på de små barnen. Bredvid det tror jag att leken, som är det som fungerar bäst i behandlingen av små barn, inte riktigt har fått plats i vårt rationella samhälle. De kognitiva metoderna som varit populära bygger mer på abstrakt tänkande. Men de fungerar inte för de riktigt små barnen.”

 Finns då hjälpen att få för små barn som upplevt trauma?

”Nej, definitivt inte. Och det är det jag känner sorg för. Problemet är dels att det inte finns tillräcklig kunskap, dels att det inte finns några behandlingsresurser för små barn på BUP. Ibland går det inte ens att remittera till BUP för de menar på att de inte har kompetensen att behandla små barn. De är vana att behandla äldre barn och tonåringar. Visst finns det lysande undantag, som kliniker som arbetar med småbarnsenheter, men generellt sätt är kompetensen för låg. Bristen på kunskap att behandla små barn är en samhällsskandal!”

Vad är tecknen på att ett litet barn mår dåligt?

”Rent generellt kan man säga att det handlar om barnets beteende. Ett litet barn talar sällan om vad som är fel, även om de kan göra det om de får förtroende för någon. Många små barn som inte mår bra lever i hem där det finns våld eller missbruk. De barnen kan visa en aggressiv benägenhet. Inte sällan vet vi ju redan på förskolan vilka treåringar som kommer att bli problematiska senare i livet och hamna snett.”

Om vi vet vilka barn som kommer att få problem på ett så tidigt stadium – varför gör vi som samhälle inget då?

”En förklaring är att när det gäller små barn så behöver man ofta gå via föräldrarna, som inte alltid vill kännas vid att något är fel. Att erkänna missbruk och aggressivt beteende är inte lätt. Men ibland är det också just via barnet som det går att få till ett samtal och en behandling.”

Om det var du som satt på resurserna och kunde bestämma hur vi skulle förändra behandlingen av små barn, vad skulle du göra då?

”Jag skulle faktiskt inte lägga alla pengarna på barn- och ungdomspsykiatrin. Som jag sa saknar de ofta kompetens för de små barnen. Kunskapen finns snarare hos mödra- och barnhälsovårdens psykologer men de har inte idag uppdraget att ta hand om barnens psykiska ohälsa. Med det sagt skulle jag satsa mer på familjecentraler. På en familjecentral finns mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialtjänst samlat. Mycket av barnens problematik är ju kopplad till socialtjänsten. Där skulle man även kunna arbeta med små barn med psykisk ohälsa. Ja, det är en önskedröm.”

Går det att säga, med stöd i forskningen, vad som är viktigast för små barns psykiska hälsa och utveckling?

”Ja, det gör det faktiskt. Det är trygga och stabila relationer som är det viktigaste. Om föräldrarna inte kan finnas där för barnet, kan andra vuxna såsom exempelvis familjehemsföräldrar eller en kontaktfamilj vara den stabila punkten. Jag vill också säga att trots att den situation för små barn som jag berättat om är mörk vill jag tro på att vi hela tiden och som helhet får det bättre, både som barn och vuxna.

Bakgrund:

Sitt första jobb som nyutbildad psykolog på 1970-talet fick Kjerstin Almqvist på socialtjänsten i värmländska Hagfors. Det gjorde att hon snabbt fick en inblick i utsatta barns situation och intresset för dem har följt henne sedan dess. Almqvists forskning har huvudsakligen gällt barn som utsatts för våld och fara i olika situationer. 1999–2004 var hon huvudansvarig för projektet ”Barn som bevittnat våld mot mamma” i Göteborg och medansvarig för den nationella utvärderingen av stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Vidare har hon medverkat i flera antologier och är en av författarna till boken Klinisk barnpsykologi, utveckling på avvägar. Almqvist har också lett flera forskningsprojekt om insatser för små våldsutsatta barn. Hon är numer verksam som professor vid avdelningen för psykologi vid Karlstads universitet och forskningsledare vid Centrum för Klinisk Forskning i Landstinget i Värmland.

Fakta Familjecentraler

En familjecentral är en hälsofrämjande, tidigt förebyggande och stödjande verksamhet som riktar sig till blivande föräldrar, föräldrar, barn och andra centrala vuxna kring barnet. Den inkluderar mödra- och barnhälsovård, öppen förskola och socialtjänstens förebyggande arbete. Målet är att ge barn en god start i livet.