Nödvändiga lärdomar efter Örebrodådet 

Vi har under veckan efter skolattacken i Örebro fått ta del av enastående och kloka människors insatser. Både frivilliga och yrkesverksamma. Precis när vi var många som kände en vanmakt orsakad av en aldrig tidigare skådad våldsvåg i Sverige så hände katastrofen som faktiskt också satte ljuset på att Sverige fungerar. Vi fick erfara att sjukvårdspersonal kan trolla fram 10 platser på IVA på 45 minuter, från ett utgångsläge på 0. Poliser, ambulanspersonal, lärare, imamer och präster. Så många yrkesutövare som klokt, sansat och empatiskt berättat om sina reaktioner, tankar och insatser för andra. Att få se det som fungerar i samhället är en början på vägen mot läkning.  

Nödvändigt att vi lär oss av det som hänt

Händelsen berör oss på olika sätt och på olika avstånd. Vi kan inte göra katastrofen ogjord. Men vi kan ta oss igenom konsekvenserna av den tillsammans och det är hoppingivande att se alla uttryck för medmänsklighet och omsorg. Det vi också kan göra, faktiskt måste göra, är att lära oss av det som hänt. I bästa fall kan vi lära oss att förebygga att något liknande sker. Vi kan också undersöka hur följderna av en fasansfull händelse visar sig hos barn, unga och andra närstående. Hur ser återhämtningen ut och vilken hjälp behövs och fungerar? Vi kan också lära oss om vilket stöd som saknas och som behöver utvecklas. Missar vi några grupper eller personer som hade behövt hjälp, finns det svagheter i våra system? De barn som nu drabbats av en oförberedd och smärtsam förlust har förmodligen i de flesta fall ett nätverk runt sig som kan ge kärleksfull tröst och bygga upp livet i en ny skepnad för dem. Men, en del kommer att behöva stöd för att ta sig igenom det som väntar. 

Tidigt och systematiskt krisstöd lönar sig alltid

Redan nu vet vi att de akuta stödinsatserna fungerar bra för de flesta och förebygger långvariga allvarliga reaktioner. Redan nu vet vi också att drabbade som behöver kvalificerat stöd och fortsatt behandling kommer att ha svårt att få det. Det har tidigare katastrofer som till exempel terrorattacken på Drottninggatan lärt oss. Särskilt svårt är det för barn, och ju yngre du är desto svårare är det att få bra krisstöd och behandling. Ett skäl till detta är bristande kompetens kring små barns reaktioner på svåra påfrestningar. Oklarhet kring i vilken verksamhet små barn ska få behandling för psykiska problem är ett annat skäl. I ungefär hälften av Sveriges kommuner och regioner saknas insatser för barn i åldern 0–6 år i behov av psykologisk behandling. Det är en ovärdig situation utifrån att vi idag vet att små barn är extra sårbara. Och att förlora en förälder är en av de svåraste påfrestningar som ett litet barn kan drabbas av. Vi vet också att problem som grundläggs tidigt i livet riskerar att finnas kvar, fördjupas och påverka det fortsatta livet negativt om man inte får hjälp. Det kan vi undvika eller mildra om vi griper in tidigt. Krasst sett är det också bra ekonomi att jobba förebyggande då vi annars riskerar att belasta samhället med kostnader inom hälso- och sjukvård, beroendevård och psykiatri samt socialtjänst längre fram.  

Vi behöver en systematisk utveckling av krisstödet. Socialtjänsten, sjukvården och civilsamhället gör enorma insatser akut. Men sedan. När två och tre månader har gått och de som inte drabbats personligen går vidare för att de måste och ska, då saknas tillgång till hjälp som kan hjälpa ett barn och en familj genom förtvivlan så att förskolan eller skolan eller jobbet blir möjlig att klara igen. Så att det går att leka, lära och utvecklas väl – trots allt. 

Vi kan göra som Norge

Efter Utøya resonerade norska regeringen i termer av är det något vi faktiskt kan göra så är det att se till att vi åtminstone lär oss så mycket det bara går av detta fasansfulla. Det betydde rent konkret att staten sköt till resurser och gav ett nationellt kunskapscentrum i uppdrag att studera och följa upp händelserna ur alla aspekter. Enskilda barn och unga, syskon, familjer, grupper och organisationer, direkt berörda och de som befann sig på avstånd. Polis, sjukvårdspersonal, media – allt har undersökts, mätts, analyserats och följts i snart 15 år. Det mesta har skett i samverkan med de drabbade. Och resultaten är gratis och tillgängliga för alla.