”Terapin gav oss verktyg och hopp”

Bild på fötter som hoppar i vattenpöl

När det var som värst oroade sig Sara för att hennes yngste son skulle kunna attackera och skada någon annan riktigt illa. Så frustrerad och ledsen blev han av påhoppen från sin storebror. På Ericastiftelsen fick familjen verktyg att hantera situationen.

Tack för att du ställer upp på intervju om dina erfarenheter av Ericastiftelsens behandlingsverksamhet. Hur kom du i kontakt med Ericastiftelsen?

– För ganska många år sen läste jag en bok som heter ”En stor och en liten är borta” och är skriven av Elisabeth Cleve, som jobbade på Ericastiftelsen i många år. Det är en otroligt fin berättelse som verkligen fastnade i mig. Så när min egen familj behövde hjälp så tänkte jag på Ericastiftelsen.

Varför sökte ni hjälp?

– Främsta anledningen var min stora oro för min yngste son. Han och hans storebror är väldigt olika som personer och det har skapat fruktansvärda utbrott. Lillebror blev tilltagande aggressiv och slogs både hemma och i skolan och för mig som mamma var det en stor sorg att se hur dåligt han mådde. När det var som värst tänkte jag att den här lille killen bär på ett kaos av förtvivlan, sorg, ilska och frustration och kan säkert snart hamna i riktigt allvarliga bekymmer. Det var för svårt att hantera känslorna på egen hand, han började glida åt ett håll som jag blev rädd för.

Hur inleddes er kontakt med Ericastiftelsen?

– Jag och barnens pappa kom dit tillsammans på ett förstagångssamtal och beskrev situationen. Vi upplevde att vi blev bemötta med respekt och med ett stort intresse för vår lille pojke. Vår terapeut hade en fin närvaro, lyssnade på oss, och skapade ett skönt rum att vara i. Hon ställde en del frågor och berättade för oss hur man lägger upp en behandlingsplan. Efter möten med oss och tillsammans med vår son beslutades det om barnpsykoterapi under en termin. Däremellan var det föräldrasamtal för oss, oerhört intressanta och givande stunder. Fokus var kring hans integritet, hans gränssättande kring sin egen person och hur han skulle få ihop motstridiga känslor inom sig själv utan att han exploderade.

Er yngre son var då knappt 6 år. Hur gick det till när han började i terapi?

– Vi kom dit en gång i veckan. Samma tid. Samma rutin. Oftast träffade han terapeuten själv men vi var med enstaka gånger i början. Jätteintressant! Han fick uttrycka sig på olika sätt. Han fick mestadels styra själv och välja vad han ville göra och vilka saker han ville ta fram och leka med i sandlådan.

Hur reagerade han på terapin?

– Ibland var han uttråkad. Vid något tillfälle blev han förbannad. Vid ett tillfälle lekte han kalas i sandlådan och sköt ner halva kalasgänget. Terapeuten gjorde sina iakttagelser hela tiden. Hon var väldigt tydlig med att alla hans beteenden var okej. Allt fick lov att existera. Och det vet jag var en väldigt stor lättnad för min pojke. Jag själv blev lite förskräckt av att han sköt ner sina kalasgäster. Men under föräldrasamtalen betonade terapeuten att barn är väl medvetna om skillnaden mellan lek och verklighet. I det stora hela gick det väldigt smidigt.

Hur påverkades hans sinnesstämning av terapin?

– Han kunde vara arg och ledsen när han gick dit, men var lugn och ganska trött när vi gick hem. I början av behandlingsperioden var det kaos när han lekte i sandlådan. Mot slutet var det en helt annan ordning. Jag tänker att tillståndet i sandlådan speglade vad som pågick i hans hjärna.

Vad tror du att det var som med tiden gjorde honom lugnare och mer tillfreds?

– Terapeuten stärkte honom genom att observera hans aktivitet med föremål som han valde ut att leka med i sandlådan på rummet. De lekte lite kurragömma en gång, han fick utlopp för att vara mindre än vad han var. Han fick möjlighet att vara i ett stort tillåtande rum. Hon tog emot hans tankar och lekar och utstrålade att allting var okej.  Hon interagerade ibland och observerade vid andra tillfällen. Han fick också verktyg eller en slags vana att prata om svåra saker. Vi blev faktiskt förvånade över hur stor skillnad det gjorde och hur snabbt framåt det gick. Det var som att han plötsligt fick ihop sig själv.

Fick han något konkret tips för att hantera frustration och ilska?

– Terapeuten uppmuntrade honom att gå undan och vara för sig själv när han känner behov av det. Att det ska vara okej och att det ska finnas en plats för återhämtning. Det skapar ett lugn för honom själv att veta att den möjligheten finns och att hans omgivning hemma och i skolan också vet om det, planerar för det och visar honom hänsyn.

På vilket sätt deltog storebror i behandlingen?

– Han ville inte komma med på samtal, men vi pratade mycket om hans situation under föräldrasamtalen, till exempel om att han har svårt att leva sig in i hur andra människor kan reagera på hans eget beteende. Terapeuten gav rådet att prova en metod som går ut på att visualisera situationer. Helt enkelt att rita upp platsen och de personer som är inblandade på ett papper och prata om det hela från ett slags åskådarperspektiv.

På vilket sätt hjälper det att visualisera en situation?

– När vi översatte hans agerande till en figur på ett papper kunde han tänka på situationen utan att känna sig angripen. Han kunde resonera kring hur de olika personerna kände sig och fick nästan utan att han märkte det själv tillfälle att tänka över sitt eget agerande och fundera på om han hade kunnat göra något annorlunda.

Vad lärde ni er som föräldrar under terapin och föräldrasamtalen?

– En viktig sak är att prata om problem och konflikter UTAN att lägga skuld på en viss person. Speciellt när det gäller storebror blir det tvärstopp när man konfronterar honom. Allt låser sig. Då gäller det att veta vad man ska göra i stället. Förutom att visualisera situationer på papper fick vi tipset att ta spela upp scener där jag var den ena pojken och pappan den andra. Det ger barnen en chans att få syn på bådas känslor. Inte bara sina egna. För oss som föräldrar var det otroligt betydelsefullt att få såna verktyg.

Hur är er situation idag?

– Oron och konflikterna har inte försvunnit helt, men vi har ett väldigt annorlunda läge. Vi kan prata med barnen om deras sätt att reagera på vissa saker. Det finns en annan förståelse för varandras sätt att fungera. Vi mår bättre helt enkelt. Även i skolan blev det snabbt mycket lugnare för vår yngste pojke. Efter några terapiomgångar berättade skolpersonalen att det var som att vända en hand, vår yngste pojke var mer tillfreds, med mindre kaos inom sig.

Vilket råd skulle du ge till andra föräldrar till barn som mår dåligt?

– Tveka inte en sekund att söka hjälp! Få saker har känts så betydelsefulla och viktiga. Mitt mammahjärta säger mig att det våra barn och vi som föräldrar fick med oss därifrån gör stor skillnad i allas våra liv. Man har ingenting att vara rädd för när det gäller att söka hjälp för psykisk ohälsa, tvärtom du har bara att vinna.

Att gå till Ericastiftelsen är det mest värdefulla vi har gjort. Det känns som en stor lyx att få ta del av så mycket klokskap och erfarenhet. Man går in där och känner att det de ägnar sig åt verkligen funkar. Det är så fint att se vilken självklar plats barnen får ta. Huset är som deras lilla palats.

Vi föräldrar kände oss upplyfta av den respekt och kunskap som vi bemöttes med. Det gav oss hopp och motivation att pröva nya grepp. Grepp som gjorde avsevärd skillnad för oss alla i vår familj. Vi bär med oss tiden med stor tacksamhet och glädje över att ha hittat fin hjälp till våra två pojkar.

Fotnot. Sara heter egentligen något annat och texten har anpassats så att familjen är anonym.

Text: Dan Håfström på uppdrag av Ericastiftelsen, för artikelserien ”Att gå i terapi”.