Från skam till framtidshopp

Porträtt av Malin Kan

Om terapi med ungdomar som varit utsatta för sexuella övergrepp

Intervju med Malin Kan, överläkare och ansvarig för den kliniska verksamheten på Ericastiftelsen

Hur kan livssituationen se ut för ungdomar som söker hjälp för att bearbeta sexuella övergrepp?

– Min erfarenhet är att många söker hjälp ganska långt efter att händelsen inträffat. De har kämpat på och försökt att inte tänka så mycket på vad de varit med om. Men så händer något. Kanske får man syn på förövaren på stan. Eller så inleder man en ny relation. Något i livet aktiverar minnena och plötsligt blir det jättemycket oro, ångest och mardrömmar. Minnena kommer tillbaka med sådan kraft att det blir omöjligt att hitta sätt att distrahera sig och sluta tänka på det svåra. Det här kan vara väldigt ångestskapande, kanske har man till och med försökt att ta sitt liv.

Vad uttrycker ungdomarna när de kommer till dig?

– Många har en stark, akut känsla av att vilja ha hjälp. Det som hänt påverkar dem så mycket att något måste förändras. Många är rädda att de aldrig ska kunna ha en vettig kärleksrelation. De upplever att de reagerar konstigt på saker och förstår inte sig själva. Det är vanligt med värdelöshetskänslor och självhat.

Hur brukar du inleda terapin?

– Jag beskriver att mitt jobb är att försöka förstå och att jag bryr mig mycket om hur ungdomen mår. Jag förklarar också att terapin är ett samarbete som kräver engagemang från oss båda. Under det första samtalet går vi noga igenom hur status är just nu. Hur sover du? Hur äter du? Klarar du skolan? Hur påverkar minnena ditt liv? Vi kartlägger de aktuella symtomen och pratar om vad de själva tror skulle kunna hjälpa dem.

Hur pratar ni om de sexuella övergrepp som ungdomen blivit utsatt för?

– Vissa har idén att det är bäst att riva av plåstret och prata om övergreppen med en gång. Men många har svårt att prata om det. De känner att de måste ta tag i problemen men är ändå rädda för att måendet ska bli ännu sämre av att prata om det. Så jag närmar mig själva roten till traumat med varsamhet. Jag gör klart att vi tar det här i din egen takt. Jag kommer inte tvinga dig att prata. Kanske är det bättre att prata om andra saker tills personen känner sig trygg med mig.

Vad kan vara vanligt att prata om i början?

– Det kan vara om hur man ska göra livet uthärdligt just nu. Ofta uppmuntrar jag personen att försöka göra saker som den mår bra av. Röra på sig. Träna. Kanske hittar vi andnings- och avslappningsövningar som personen kan göra. Målet är att hitta en början till lugn i kroppen och få ned ångesten.

Vilka känslor är det som ligger bakom ångesten?

–  Minnena av själva händelsen eller händelserna kan vara väldigt jobbiga och otäcka att tänka på. Men för många är det allra värsta att de bär på mycket skuld och skam. De känner sig äckliga och trasiga, och många tänker att övergreppet på något sätt är deras eget fel. De kanske känner att livet är kört för dem, att de aldrig kommer att hitta någon som vill ha dem.

Hur kan man minska känslorna av skuld och skam?

– Jag brukar försöka att tillsammans med ungdomen göra ett slags sorteringsarbete. Vems var felet egentligen? Vem bär ansvaret för övergreppet? Svaret kan verka självklart men det är ändå väldigt viktigt att slå fast. Om jag exempelvis träffar en person som blivit utsatt för ett övergrepp då den var åtta år, så kan vi resonera kring vilket ansvar en åtta-åring kan ha för ett sexuellt övergrepp begått av en vuxen person. Och det kan vara en befrielse för ungdomen att själv komma fram till att den inte alls hade någon skuld till det inträffade, utan att hela skulden ligger på förövaren.

– Det kan också vara nyttigt att flytta perspektivet från sig själv. Jag kan be ungdomen att tänka sig ett möte med en åtta-åring som blivit utsatt för ett övergrepp. Vad skulle du säga till den åtta-åringen då? Då känns det plötsligt självklart att åtta-åringen inte kan ha något ansvar eller skuld för det inträffade. Ibland är det lättare att se klart när det gäller någon annan person än en själv.

– Vi pratar också mycket om hur man kan prova att tänka på nya sätt. Att livet är kört för mig, att ingen kommer vilja ha mig. Är det verkligen rättvist? Det jag vill få dem att känna är: Det här jobbiga hände, men jag är ändå en värdefull person.

Vad är det som gör att sexuella övergrepp kan vara särskilt svåra att bearbeta?

– Om den som begår övergreppet är en närstående person, till exempel en förälder, blir det svårt för barnet att tolka det som händer. När en förälder sexualiserar relationen blir det väldigt förvirrande för barnet. Det är obehagligt och skrämmande. Men i vissa fall kanske också lite härligt. Det blir en blandning av olika känslor som barnet blir lämnad ensam med att försöka hantera. Barnet lägger ofta upplevelsen av att inte förstå på sig själv och känner sig dum.

Förutom samtal använder du dig även av andra metoder för traumabehandling. Kan du berätta om det?

– Ja, när jag träffat en ungdom några gånger och gjort en kartläggning av personens situation, brukar jag som ett komplement till samtalen använda en metod som heter EMDR, vilket står för Eye Movement Desensitization and Reprocessing Therapy. Det är en vetenskapligt utprövad metod där terapeuten genom att få patienten att utföra ögonrörelser stimulerar hjärnan för att kunna bearbeta traumatiska minnen. Målet är att personen ska kunna arkivera minnena så att de inte stör och oroar hela tiden. Att få nervsystemet och hjärnan att förstå att övergreppet faktiskt är över.

Hur kan det gå till när du använder EMDR?

– Ofta börjar vi med en stabiliserande övning där vi utgår från en plats och situation där personen känner sig helt trygg. Vi tänker oss att det är på den platsen som personen befinner sig. Utifrån det kan vi sedan gå vidare med att tänka på övergreppet. Vad är den värsta minnesbilden? En sån minnesbild skulle till exempel kunna vara precis efter en våldtäkt då personen ligger med byxorna neddragna. Då ber jag personen att gå in i den minnesbilden samtidigt som jag ber personen följa mina fingrar med ögonen. Uppgiften att med ögonen följa mina fingrar kan man säga slår ut det logiska tänkandet och får personen att sänka garden vilket öppnar för stimulans av båda hjärnhalvorna. EMDR bidrar till att skapa kopplingar mellan olika typer av centra i hjärnan, till exempel ångestcentrum, minnescentrum och arbetsminne, som gör det lättare för personen att styra när den vill tänka på minnet. Under en sån här session gäller det för mig att vara uppmärksam på hur personen mår, att ta pauser, att påminna personen om att den befinner sig på en trygg plats och bryta om det blir för påfrestande. Ofta brukar vi avsluta sessionen med en avslappningsövning.

Vad kan hända när du ber ungdomar gå tillbaka till de värsta minnesbilderna?

– Många får tillbaka den där känslan i kroppen som de hade vid tillfället. De kroppsliga minnena hjälper dem att plocka fram bit för bit i berättelsen. Under terapin får ungdomen ihop händelserna under övergreppet med de tankar de haft om sig själva. De känner kopplingen mellan övergreppet och känslorna av skuld och skam på ett väldigt tydligt sätt. Insikten om varifrån de här känslorna faktiskt kommer är viktig för att kunna gå vidare och bygga upp en mer positiv och rättvis bild av sig själv.

Hur märker du om terapin och behandlingen hjälper?

– Ett tecken kan vara att ungdomen inte längre blir helt överväldigad och får ångest över att prata om övergreppet. Eller att ungdomen beskriver att den inte längre drömmer så ofta om övergreppet eller blir lika störd av minnesbilderna i sin vardag som tidigare. Minnena kommer alltid att finnas där men målet är att de inte ska påverka självbilden på samma sätt som tidigare. Känslan ska vara: Jag är värd kärlek och jag kommer att klara mig!

Hur lång tid är det vanligt att terapin pågår?

– Det är olika. För en del kan det räcka med några gånger för att problematiken ska lägga sig. Redan efter tre tillfällen upplever de att de kan släppa de svåra tankarna, att de inte bryr sig så mycket längre. För andra kan det vara mycket mer komplicerat. Kanske finns det flera svåra aspekter än själva övergreppet som de behöver bearbeta. Då får vi ta itu även med de andra svåra sakerna och hitta angreppssätt för dem.

Hur vet man att man är färdigbehandlad?

– Alla har sin egen läkningsprocess. En del kan få känslan efter ett tag i terapi att de har gjort tillräckligt stora framsteg och mår tillräckligt bra för att klara sig utan terapin. De låter saker och ting bero ett tag. Sen kanske det händer nåt i livet som gör att de behöver söka hjälp igen.

Hur brukar du avsluta terapin?

– På slutet pratar vi en del om framtiden. Hur föreställer du dig livet om 10 år? Vad hoppas du på?  Vi jobbar tillsammans på att hitta framtidshopp. Vi sammanfattar också vad har vi gjort och resonerar om vad som varit till hjälp. Jag beskriver att jag finns kvar och att de är välkomna tillbaka ifall behovet uppstår.

Text: Dan Håfström Foto: Hanna Neikter

Psykisk ohälsa hos barn och unga ökar. Det finns flera orsaker till detta, varav effekter av pandemin, bristande resurser i samhället och ett otydligt samhällsansvar för barn och unga med komplexa svårigheter är några av dessa.

Vi på Ericastiftelsen gör allt vad vi kan för att förebygga och förhindra denna utveckling, bland annat genom att erbjuda kostnadsfri psykoterapi och behandling till barn och ungdomar som annars inte skulle haft råd, och genom att genomföra stödinsatser när samhället brister, till exempel krisstöd vid plötsliga dödsfall i familjen, sexuella övergrepp, våld i nära relationer och självmord/mord.

Den text du läst ovan är en del av vårt uppdrag att sprida kunskap och information om psykisk hälsa och ohälsa hos barn och unga och att vara en röst och en förkämpe för barn och unga i frågor inom ramen för Ericastiftelsens ändamål och expertis.

Våra kunskapsspridande aktiviteter är gratis för alla som vill ta del av dem. Vi gör det för att vi vill att alla barn, unga och vuxna i deras närhet ska få tillgång till kunskap för att stärka sig själva, minska fördomar och rädslor samt få kännedom om samhällsresurser och stöd de annars inte vetat om.

Du kan hjälpa oss att sprida mer kunskap. Du kan dela våra inlägg i sociala medier och sprida dem till vänner och bekanta. Och du kan stödja oss med en gåva, så att vi kan stödja fler med mer information och kunskap, kostnadsfri psykoterapi och stödinsatser.

Du kan bryta trenden - hjälp oss minska psykisk ohälsa hos barn och unga