Håll i, stanna kvar och våga närma dig barnet

Din avhandling handlar om traumabehandling för barn i åldern 0–6 år med metoden Child Parent Psychotherapy (CPP). Kan du berätta om vad den metoden innebär?

”Det är en av de få traumabehandlade metoder som finns och som också är beforskad för så små barn. Det vanliga har tidigare varit att man tar metoder som egentligen är avsedda för äldre barn och så använder man dem på yngre barn. Det kan gå bra men ofta är de metoderna för komplexa, för abstrakta för det lilla barnet. Det unika med CPP är att det är utformat utifrån ett litet barns behov och att det bygger på att barnet arbetar med sin viktigaste omsorgsperson. Och jag säger medvetet omsorgsperson, för om en förälder inte kan vara med i terapin kan det vara någon annan nära vuxen. Tilliten mellan barnet och den vuxna är det viktiga.”

Hur går det då till rent konkret när du arbetar med ett barn och deras omsorgsperson enligt CPP?

”Det första steget är att förbereda den vuxna på hur vi ska prata med barnet om det trauma som inträffat. För många är det en svår fråga, en fråga som man inte har kunnat sätta ord på. Många hoppas att barnet är för litet för att uppfatta det som har hänt och att man genom att inte benämna det kan komma vidare och helt enkelt glömma. Men vi vet att små barn minns och kommer ihåg. Ofta brukar det bästa sättet att närma sig barnet vara genom en lekfull fråga och från det kan man gå vidare och närma sig traumat. Viktigt att säga är att jag som behandlare inte är ute efter någon sanning. Jag är ute efter att ta reda på barnets upplevelse av det som hänt.”

Hur brukar då barn reagera under början av terapin och när man nämner det trauma de varit med om?

”De flesta barn brukar lyssna med stora ögon och bli intresserade. Men det finns de som gömmer sig under bordet, blir oroliga eller drar något över sig för att inte synas. Men även de som gömmer sig lyssnar noga. Och då får man ta chansen att tala genom fliken i filten. Jag brukar beskriva det som om att vi jobbar i en triangel. Vi börjar med föräldern, därefter benämner vi traumat tillsammans med barnet och tar oss sedan till berättelsen om det som skett. Genom berättelsen sluter vi triangeln. Och till berättelsen kan man då återkomma om och om igen. Traumat är validerat och därifrån kan jag vägleda föräldern att komma i kontakt med barnet.”

Ni på Ericastiftelsen har en jubileumskonferens den 11 oktober om motståndskraft och återhämtning hos barn, unga och deras familjer. Vad vill ni förmedla genom den konferensen?

”Psykisk ohälsa hos barn och unga uppfattas ofta som något tungt och svårt. Det är sant, men det är också sant att det finns något oerhört hoppfullt i att vi faktiskt kan hjälpa barn och unga att hitta sin inneboende motståndskraft och därifrån återhämta sig. Har man utvecklat psykiska problem är det också, för många, en väldig lättnad att äntligen få hjälp. De som söker hjälp hos oss tycker säkert att det är motigt och jobbigt att bearbeta det som är svårt. Men i grunden är det ändå mest positivt. Det vet vi för annars skulle de aldrig komma tillbaka till oss.”

Vad tror du Ericastiftelsens grundare Hanna Bratt, som startade er verksamhet för 90 år sedan, skulle säga om läget i dag för unga och barn?

”Jag tror att hon skulle ha ett blandat omdöme om vår tid. Å ena sidan tror jag hon skulle vara glad över att barns ställning har stärkts och att barn i större utsträckning får vara med och påverka. Å andra sidan tror jag hon skulle vara bekymrad över att samma grupp av barn som kom i kläm när hon var verksam på 1930 och 1940-talet alltjämt gör det. Jag pratar om den grupp av barn och unga som lever under ogynnsamma omständigheter och är försummade, både av familj och samhälle. När det gäller det själva arbetet vi gör på Ericastiftelsen tror jag att Hanna Bratt skulle vara nöjd. Hon skulle tycka om att vi fokuserar på behandlingsmetodik, transpersoners situation och alla de andra som är osynliggjorda i den vanliga vården eller som är för komplicerade för socialtjänsten att hantera.”

Du har arbetat med barn som varit utsatta för olika typer av trauma sedan ditt första jobb på socialtjänsten. Finns det något enkelt recept på hur vi vuxna kan stödja ett barn som varit utsatt för trauma, oavsett traumats karaktär?

”Till att börja med vill jag säga att det är många barn som har varit utsatta för trauma. Om vi tar en vanlig skolklass har minst tio procent av dem bevittnat eller varit direkt utsatta för våld. Tar man en klass i ett socioekonomiskt utsatt område är siffran ännu högre. Så om man som vuxen har kännedom om att något har hänt ett barn tycker jag att man ska närma sig barnet och visa att man är villig att lyssna. Men vi vuxna behöver komma tillbaka och fråga och vara villiga att lyssna, inte bara en gång utan flera gånger. Jag har hört så många barn säga till mig: ”Varför frågar bara vuxna en gång?”. Fungerar det inte första gången i samtalet med ett barn kom igen från ett annat håll. Det gör inget om det blir lite taffligt. Håll i, stanna kvar och våga gå närmare.”

Vi lever i en tid där barn och ungas psykiska ohälsa ökar och där gängkriminaliteten engagerar så unga barn som 12–13-åringar. Vad tror du behövs för att vi ska bryta den här trenden?

”Jag tror att CPP är en del av svaret. Vi lever i en tid när vi som vuxna behöver gripa in och bygga relationer med barn och det behöver ske tidigt i barnens liv! Det är alldeles för få vuxna kring barn idag. Folkhälsomyndigheten har precis kommit med rekommendationer med skärmtid för barn. Ännu bättre vore det om myndigheten kunde komma med rekommendationer om hur många vuxna det behöver finnas kring barn på förskolor och på skolor. Hade vi fler vuxna kring våra barn skulle vi inte ha samma behov av SiS-hem, HVB-hem och ungdomsfängelser. Kort sagt, ska vi vända den situation vi har idag måste resurser satsas på de små barnen.”

Bakgrund

Anna Norlén är legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, verksamhetschef och rektor på Ericastiftelsen. Hon är också doktorand vid Karlstad universitet. Hennes avhandling om CPP kommer att vara klar under slutet av 2024. Norlén har skrivet ett antal böcker. Bland annat Stopp! Min kropp! (Rädda barnen, 2013) och Barn, unga och trauma (Natur & Kultur, 2019) tillsammans med Kjerstin Almqvist och Björn Tingberg.

Fakta CPP

CPP är en behandlingsmetod som kommer från USA. Den har visat sig fungera väl i Sverige. Ett halvår efter avslutad behandling har barnens traumasymtom förbättrats och även deras omsorgspersoner mår bättre. Med trauma menas en eller en rad händelser som av individen upplevs som fysiskt eller känslomässigt skadligt, och som har en varaktig effekt på individens funktionsnivå. Trauma för ett barn kan alltså både vara upplevelse av krig eller våld i nära relationer och att bli anfallen av en hund.